När regeringen i kulturpropositionen, som kom i måndags, vill slopa konstnärernas inkomstgaranti osäkrar alla kultursidor sina revolvrar till garantins försvar. Varför?
En förklaring är att kulturproppen kom för sent, Göran Hägglund hann före.
Hade inte kristdemokraternas ledare hållit sitt beryktade tal i Almedalen i somras hade kulturproppen inte lika lätt kunnat avfärdas som ytterligare ett inslag i ett oroande mönster av vulgärpopulism och allmän kulturfientlighet. Men det är inte Hägglund som skrivit kulturproppen, det borde vara uppenbart för var och en som efter de första dagarnas förprogrammerade reaktion tar sig tid att läsa den.
Kulturproppen andas i själva verket en så stor lyhördhet inför den kulturdebatt som förts det senaste året att det är svårt att läsa den som ett uttryck för en entydig partipolitisk eller ens ideologisk hållning. Snarare vill den lämna ifrån sig makt och ansvar. Regionaliseringen behöver således inte nödvändigtvis ses som ett knäfall för det lokala näringslivets snödare behov – även om det kan gå så illa – den kan också uppfattas som ett försök att förverkliga en socialdemokratisk kardinalidé: kulturpolitiken skall inte bara verka för tillgänglighet, utan även delaktighet, alltså skall makten över kulturen ut dit där människor finns. Det finns alltid en risk för att populistiska intressen då tar över, Hägglund lurar i vassen, men allt beror på hur regionaliseringen genomförs.
Det är också tydligt att kulturproppen är medveten om den strukturomvandling som ägt rum på kulturområdet de senaste decennierna. Allt färre scenkonstnärer är anställda vid olika kulturinstitutioner, allt fler konstnärer försöker överleva i en fri sektor. Kulturproppen hävdar måhända arbetslinjen, men den säger inte att konstnärer bör och kan överleva av egen kraft bara de lär sig marknadsföra och sälja sin konst, det slags nyliberala floskler är den faktiskt fri ifrån. I stället vill den satsa på det fria kulturlivet, bland annat genom att ge mer pengar till Teateralliansen, som ger anställning åt konstnärer mellan deras olika engagemang, och till Centrumbildningarnas arbetsförmedlande verksamhet. Departementet har uppenbarligen tagit intryck av den utredning som visar att konstnärernas inkomster, trots att de har hög utbildning och ofta arbetar mer än heltid, ligger en bra bit under genomsnittet.
När det gäller de enskilda konstnärernas villkor föreslår proppen en ökning av bidrag och stipendier med 11 miljoner kronor 2010. Ingen som läst tidningarna den senaste veckan kan dock tro något annat än att konstnärernas situation blir rejält försämrad om proppen går igenom, eftersom allt intresse har fokuserats på den så kallade inkomstgarantin. Det handlar om 157 personer som livet ut garanteras en inkomst på just nu 18.000 i månaden. Detta stöd fördelas dels av Konstnärsnämnden, där jag är ordförande, dels av Författarfonden. När jag antydde att det inte behöver vara en katastrof om den efterhand försvinner gav det omedelbart resultat i min mailbox: plötsligt var jag utpekad som högerspöke, närmast en storasyster till Hägglund. Men proppen har vågat ta i en svår fråga: Hur ska ett bra stöd från samhället till enskilda konstnärer se ut? Den har typiskt nog inget svar, men vet vad den inte vill ha kvar.
Antalet professionellt verksamma konstnärer i Sverige beräknas till 30.000 personer. Inkomstgarantin kostar årligen 17 miljoner, en liten summa i många sammanhang, men en förhållandevis stor del av det totala stödet till enskilda konstnärer, lika stor som stödet från Konstnärsnämnden till hela musikområdets konstutövare. Problemet med garantin, som jag ser det, är att den låser pengar till ett fåtal i många år, bokstavligen in i döden. Den utnyttjas heller inte till fullo, eftersom innehavarnas inkomster räknas av från den garanterade summan. Om de främsta konstnärerna också är ekonomiskt framgångsrika, betalas pengarna inte ut. Garantin är med andra ord ett stelt och byråkratiskt system som behöver reformeras. Det gäller då att hitta nya stödformer som främjar framstående och nyskapande konstnärskap, även när de inte är kommersiellt gångbara, inte att till varje pris hålla fast vid det gamla.