Tyst diplomati. Man frågar sig vad det egentligen betyder.
Flera svenska tidningar har i dagarna refererat till en artikel i nätupplagan av Wall Street Journal, en lång och väldokumenterad genomgång av hur Raoul Wallenbergs föräldrar och syskon har försökt få regeringen att ta reda på vad som egentligen hänt honom. Alla tidningarna hade valt samma vinkel: Raoul Wallenbergs mor och styvfar Maj och Fredrik von Dardel tog livet av sig.
1979, när de var över 80 år, valde makarna von Dardel att ta en överdos av sömnmedel och sluta sitt liv i hemmet. Ett allvarligt beslut som alltid lämnar de närmaste med tunga frågor. Men det verkligt skakande i Joshua Pragers artikel i Wall Street Journal var inte nyheten om makarna von Dardels dödssätt, utan redogörelsen för deras och deras barns liv.
I över 60 år har först Raoul Wallenbergs föräldrar och sedan hans åldriga syskon – han själv skulle i år ha fyllt 96 – försökt få fram sanningen. De har satsat förmögenheter på efterforskningar och samlat tonvis av dokument. De har offrat vänner och varandra och satt sitt liv på en enda sak. Detta kan inte viftas undan som ett prov på rättshaveri, detta slags besatthet föds och gror i en tystnad som dånar av medvetet obesvarade frågor.
Tyst diplomati är svår att värdera just för att den är tyst – vare sig den åstadkommer något eller inte. Vad var det egentligen som låg bakom att regeringen aldrig krävde av Sovjet att Wallenberg skulle lämnas ut, död eller levande? Ett känsligt men ihärdigt diplomatiskt filigransarbete för att rädda en medborgare? Snarare finns det i Wallenbergs fall alltför mycket som tyder på att svensk utrikesförvaltning tiger för att den inte vill veta utan hellre lägger locket på. Allt för att hålla sig väl med stormakterna.
Diplomater som sticker ut och tar egna initiativ – och jag tänker nu inte på stora magar på stranden i Dubai – brukar inte uppfattas som en tillgång. Jean-Christophe Öberg kritiserades för sitt engagemang i Vietnam (och senare, med rätta, för att han inte såg det som hände i Kambodja) och Harald Edelstam blev visserligen hjälte i medierna när han öppnade ambassaden i Santiago de Chile för flyktingar – men blev han det på UD? Ändå är fallet Wallenberg unikt: efter 60 år, en omfattande utredning och upprepade frågor borde det finnas goda svar.
Och jag kan inte låta bli att undra vad UD:s tystnad betyder i fallet med journalisten Dawit Isaak, sedan åratal i fängelse i Eritrea: Pågår det ett diplomatiskt arbete eller är tystnaden overksam?