I sitt tacktal på galan i måndags avslöjade Isabella Nilsson att hennes högsta dröm var att skriva en krönika i DN. Varsågod, sa vi. Här är den:
Det hänger barnvagnar i taket. Jag äter risotto. Bredvid mig sitter Siri. Hon äter också risotto. Bredvid Siri sitter en skyltdocka i sexigt nattlinne. Den äter inte risotto. Tänker kanske på figuren. Jag vet inte. Det verkar lite ofint att fråga. Men om det är okej och känns bra för människorna från det Stora Bokförlaget att dricka champagne och äta oliver under retrochica barnsulkys bland uppstoppade kaniner i trollkarlshattar och dockor i porriga underkläder, så är inte jag den som klagar. Jag minns till exempel en gång när dagisfröknarna lät oss äta mellanmål i kuddborgen, det var jätteskoj. Vilken fest!
Tills Calle T spillde ut nyponsoppan. Which meant no more kindergarten-mellis in the Pillow-borg. Ever. Men vilket mellanmål. Vilket röj. Det var en trevlig dag.
På den trendiga Stockholmsrestaurangen spiller man inte nyponsoppa. Man spiller snittar. Toast Skagen. För de ligger på så hala små silverfat. Jag får skagenröra på strumpbyxan. Förlagskvinnan ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag tänker på mannen i ”Smala Sussie” som syr in räkor i sin frus klänningsfållar. För att han är så svartsjuk. Det gör inget, försäkrar jag, det kunde ha varit värre. Förlagskvinnan ler lättat.
När risotton är uppäten (skyltdockan får det sista, så nu ser hon ganska nöjd och kolhydratsfryntlig ut) fastnar jag med blicken i det lilla champagneglaset jag låtsas sippa på. Sedan ruskar jag på mig och blundar i stället. Förlagsfolket tjattrar och någon vill ha snus och någon måste gå på toa och någon annan är barnboksförfattare och någon har precis börjat blogga och någon, eller om det är ganska många, pratar skit om Lena Adelsohn Liljeroths galaklänning. Den med zebratyg. Och leopard. Om vartannat blandat. Utan bastkjol. Jag känner mig lite snurrig i huvudet.
Det hänger kaniner och barnvagnar i taket. Jag undrar om det kanske är jag som är Alice.
I Underlandet.
Fast jag hittar inga färgglada tabletter i förklädesfickan. Jag hittar över huvud taget ingen förklädesficka alls. Och inget kaninhål. Så det är nog inte så troligt ändå. Även i absurda situationer, som i sådana där en helt vanlig och beige och tafatt Skövdebo blir bjuden på ett Stort Bokförlags Augustgala-efterfest, gäller det att hålla huvudet kallt. Inte dra förhastade slutsatser. Gäller att tänka:
Alice i Underlandet – nej. För mycket champagne – kanske.
”Håll huvudet kallt.” Säger Eddie i Viveca Lärns böcker, och doppar huvudet i älven. Han är en smart kille den där Eddie. Jag önskar att min mammas högläsning av barnböcker hade utförts med en lite mer kraftfullt didaktiskt stämma. Så kanske jag också hade varit smart. Till exempel inte kokat huvudet. I onödan. Och i stället hållit det kallt. Men i Stockholm finns det inga älvar. Det måste vara det som är felet. Det går visserligen utmärkt att doppa huvudet i champagne också. Men det har sina bieffekter. Tror jag. I Skaraborg, min hembygd, kan man doppa huvudet i Hornborgasjön. Fast lämpligen inte under transäsongen. Man vet ju inte om de bits, de där fåglarna. Eller fågelskådarna. Man kan inte lita på fågelskådare. De kan ha fågelinfluensa och svininfluensa. Eller storhetsvansinne.
Jag skickar Siri till baren för att hämta var sitt glas vatten. Jag måste tänka.
Fyra visitkort har jag i min handväska. Ett från en agent. Tre från tre svenska bokförlag. Och det är detta jag inte får ihop. Det verkar finnas människor runt omkring mig som tror att jag kan skriva böcker. Det kan jag inte. Jag kan gå ned i split, jag kan inledningsraderna i alla fyra Twilightböckerna, jag kan vända pannkakor i luften, jag kan spela ”I feel it in my fingers” på gitarr, jag kan pussa min pojkvän i nacken så att det kittlar i hans fötter, jag kan säga ”Men under fikonträdet har man det bra” på spanska och jag har tagit Simborgarmärket – men jag kan faktiskt inte skriva böcker. I veckan får jag ringa och säga det. Tala om som det är. Men just nu orkar jag faktiskt inte.
Pröva att säg ”Pappa hänger upp hinkar i taket” snabbt fyra gånger i rad, tipsar jag skyltdockan i sexigt nattlinne. Hon flinar. Siri kommer med vattnet. Det hänger barnvagnar i taket.