Jag sitter just nu och skriver en deckare (och har gett upp tanken på att i mitt inre kalla det ”kriminalroman”). Det innebär att tidstecknen formligen vräker sig över mig – och att jag förmodligen också är en aning paranoid just nu.
Miljön, Obama, finanskrisens alla aspekter, Lissabonfördraget, socialdemokratins förfall, Sverigedemokraternas tillväxt, Stockholmsprogrammet, FRA-lagen, Kinas förvandlingar, maffians omärkligt tilltagande makt över Europa, bankirernas bonusar mot alla odds. Det är mycket nu.
Och så hittar jag den perfekta bilden av vår tid. Svininfluensan.
Myndigheterna har förgäves försökt få oss att tänka bort svinen. Det heter officiellt ”Den nya influensan” och ingenting annat. (Vilket i sig naturligtvis tyder på en absolut brist på historiekänsla – när är den inte längre ny?) Folket har ignorerat uppmaningen – ”folkuppror” – och håller fast vid svinen. Vilket antagligen säger en hel del om ”branding”, om marknadsföringens a och o: Först till kvarn får först mala.
Men allt det här döljer det viktiga. Faktum är att hela svininfluensadiskussionen – hela svininfluensan, om man ska vara noga – döljer det viktiga. Det som är det reella hotet.
Det har vi å andra sidan känt till ganska länge. Men hotet har varit vagt, inte riktigt tydligt uttalat. För många ”kanske” och ”troligen”. För många vetenskapliga reservationer. Inte medialt nog. Det är klart att vi ska ta penicillin om det gör oss friskare snabbare. Andra människor får stå för mänsklighetens generella väl och ve. Jag själv behöver bli frisk och jag behöver det nu.
Jag, nu. Vår tids credo.
Men lyssna noga på den här formuleringen: ”Om tjugo år är risken stor att vi lever i ett samhälle utan fungerande antibiotika. Då kan infektioner som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation oftare leda till döden. På längre sikt kommer den ökade dödligheten enligt en uppskattning att leda till att medellivslängden minskar med tio år i Europa.”
Det skrev Anna Bratt i DN häromdagen (17/11). Och får inte den formuleringen hela svininfluensafrågan att framstå som en västanfläkt i en orkan? Ska vi eller ska vi inte vaccinera oss?
Glöm det. Det du ska göra är att inte ta antibiotika i onödan. Du själv kanske blir lite sjukare lite längre, men du kommer förmodligen att göra en liten, liten insats för dina barn och barnbarn. Men vill du verkligen det? Finns över huvud taget en tid så långt in i framtiden för dig?
Jag tar det en gång till: ”På längre sikt kommer den ökade dödligheten enligt en uppskattning att leda till att medellivslängden minskar med tio år i Europa.”
Men då kanske du redan är död. Och då spelar det ju ingen roll.
Jag vet inte om man egentligen kan skylla på kvällstidningarna. Kanske fångar de bara – som de själva påstår – en tidsanda, en redan befintlig atmosfär. Tevekändisarna som får sina femton minuter och sin alldeles egna löpsedel bara för att glömmas bort nästa dag – tänk om det faktiskt är så vi tänker i dag. ”På längre sikt” blir ett lösenord för att inte bry sig. Allt utspelar sig här och nu och bara för mig. Det vidgade perspektivet – historien och framtiden – blir för jobbigt att hantera, hamnar utanför den egna, snäva horisonten.
Vår tid översvämmas av vad vi kanske kan kalla perspektivblockerare. Kanske är de nödvändiga för att vi ska uthärda nuet. Men de gör också nuet till framtidens värsta fiende. I stället för dess allierade.
På så vis är svininfluensan oerhört välkommen. Ett hot här och nu, mot just mig och mina barn, som kan blockera bort det oerhörda perspektivet. Det som säger att snart – när mina barn får barn – är det dags för bakteriernas revansch. Då kommer sjukdomar som vi nu bara ruskar av oss att bli livshotande.
Hur hanterar vi egentligen ett sådant perspektiv? Det finns liksom överallt – socialt, klimat- och miljömässigt, och nu också sjukdomsmässigt. Det diffusa hotet. Det där långsiktiga som vi inte riktigt vill ta tag i. Som vi väljer att blockera bort. Med vad det än kan vara i samtiden som förmår skymma sikten. Som lyckas avlägsna klarsynen. Jag tror det förklarar vår förkärlek för en imbecill underhållning som vi egentligen sedan länge har vuxit ifrån.