Det är väl själva fan att det alltid ska dyka upp romandebatter när man sitter mitt i det allra akutaste romanskrivandet. Bara några kapitel kvar, och så tvingas man tänka om alltihop från början. Åtminstone om det är så vältaligt och genuint övertygande som häromdagen.

I romansnacket i lördagens DN (31/1) formerade sig Jerker Virdborg och Daniel Sjölin som exemplariska kombattanter. Virdborg tog bladet från munnen om den språklekande samtidsromanens "buttericksprosa" och intog en närmast metafysisk position bortom språket. Sjölin var lite mer på defensiven i sin roll som språkmaterialist, till och med "modernist", men höll fanan högt gentemot den roman som låtsas som om språket inte finns.

Virdborgs "Mannen på Trinisla" är förtrollande läsning, man sugs in i ett mörkt, illusoriskt fantasiuniversum. Sjölins "Världens sista roman" är ett sprudlande språkfyrverkeri, en illusionsbrottets lekfulla triumf. Och kanske är det just för att det är så bra som det så tydligt känns att någonting saknas. Hos båda. Det blir helt enkelt lite enahanda.

Det är möjligt att jag är skadad av mitt långa besök i populärkulturens värld (alias Arne Dahl), men själv inbillar jag mig snarare att jag har lärt mig något viktigt. Om händelser. Öppnande rörelser. Perspektivbyten i rätt ögonblick. Vältajmade brytpunkter.

Och det här gäller oavsett om man som Virdborg söker förtrollningen, det envisa genomborrandet av en stämning, eller om man som Sjölin är på jakt efter språkets vilda spridning. Båda behöver lufthål mot sin motsats. Båda behöver syresättas efter ett tag. Båda behöver händelser. Möjligen handlar det om rytm. Andning.

Det jag famlar efter är prosans behov av en dramaturgi, en riktning, en styrsel. Romanprosa är en tidskrävande verksamhet. Det är långsamhetens plötsliga inträde i en överhektisk samtid. Det måste vi slå vakt om, från alla håll.

Men det som tidens gång möjligen oåterkalleligt har förändrat är vår motståndskraft mot det enahanda, det rent av långtråkiga. Det är det som uppstår när författaren kör sin estetiska hållning i botten, utan att någonsin öppna den mot sin motsats. Och just det är, faktiskt, det som vi vanemässigt kallar populärkultur ofta bättre på. Att låta prosan andas.