Albert Camus dog våldsamt i en bilolycka den 4 januari 1960. Tre år tidigare hade han fått Nobelpriset i litteratur, som den näst yngste i historien, bara 46 år gammal. Och i portföljen bredvid honom i bilvraket låg manuset till självbiografin ”Den första människan”.
Av sådana omständigheter vävs myter och legender.
Nu är det alltså 50 år sedan och Frankrike firar minnet av Camus. Det kommer ut en rad nya böcker om tvätterskans son från Alger, den fattige killen från provinsen som erövrade Paris. Om tänkaren, debattören, motståndshjälten och kvinnokarlen. Författaren till moderna klassiker som ”Främlingen” (1942), ”Pesten” (1947) och romanen som slutligen gav honom Nobelpriset, ”Fallet” (1956).
Och stadens fotbollsfans hyllar en gammal supporter, som gick på Racing Club de Paris matcher, själv stod i mål i universitetslaget i Alger, men fick svårt att fortsätta när han drabbades av tuberkulos.
Camus skrev sent i livet att det mesta han lärt sig om livets knepiga frågor hade han fotbollen att tacka för. Kampen, tillfälligheterna, samspelet! Halvt på skämt förstås men till stor förvåning för hans akademiska bekanta.
Det påminner om Camus samtida, Stig Dagerman, som gärna gick på Råsunda, och även i övrigt nog är den svenske författare som mest liknar Camus. Stilistiskt, politiskt, moraliskt.
Inte minst handlar vinterns böcker om den komplicerade relationen till vännen Jean-Paul Sartre, som var åtta år äldre och betydligt kändare på hemmaplan. De festade och debatterade tillsammans på det rökiga Café de Flore, snöt ur sig briljanta artiklar till stans tidningar och slogs om Paris sötaste tjejer, åtminstone bland dem som vågade umgås med farliga radikaler.
Camus och Sartre beundrade varandra och var samtidigt konkurrenter. Många såg dem som existentialismens banerförare, den unga skolans självklara företrädare, som sökte nya kompassriktningar i en absurd värld övergiven av Gud och styrd av ett hycklande borgerskap. Även om Sartre kunde lufta åsikten att Camus knappast var filosof, och Camus svarade att Sartre var en överskattad romanförfattare.
Till slut kom de ihop sig på allvar och bröt vänskapen av politiska skäl. Camus vände kommunismen ryggen i början av 50-talet; Sartre förblev Moskva oroväckande trogen.
Albert Camus dotter Catherine har skrivit den aktuella minnesboken ”Solitaire et solidaire”. Hon förvaltar faderns litterära kvarlåtenskap, och hamnade i skottgluggen när president Sarkozy i december föreslog att Camus kvarlevor skulle flyttas till Panthéon och begravas bredvid nationalhjältarna Victor Hugo och Émile Zola.
Dottern har inte bestämt sig än; rösterna mot att en högerman som Sarkozy ska tillåtas knipa billiga nationella poäng genom att ”adla” en outsider som Albert Camus har däremot varit många. Catherine svarade att fadern passar illa att användas som slagträ i den dagspolitiska debatten mot presidenten.
Dottern beskriver fadern som ensam mot slutet av livet. En solitär som försökte vara solidarisk på djupet – inte i parti och minut – och därför häcklades av den kollektivistiska vänstern, även av kändisarna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.
Särskilt plågad var Camus av kolonialmakten Frankrikes blodiga krig i det älskade Algeriet. Han skrev tidigt om förtrycket mot ”araberna” och vägrade att acceptera civila förluster, ständigt förnekade av de franska generalerna. Men han förmådde aldrig ta ställning för ett självständigt Algeriet. Troligen Camus enda självmål.
Nobelpristagaren tröttnade på det hektiska livet i Paris, köpte mot slutet av sitt liv ett hus i bergsbyn Lourmarin mellan Marseille och Avignon, där han ligger begravd i dag.
Några veckor innan Albert Camus dog frågade en student i Aix-en-Provence författaren om han fortfarande var en vänsterorienterad intellektuell.
– Jag vet inte om jag är intellektuell, svarade Camus, men jag är definitivt vänsterorienterad. Trots mig själv – och trots de vänsterorienterade.