Historien är full av ironier.
Robert Conquest, den brittiske historikern, frågade Michail Gorbatjov om han hade intagit samma mjuka attityd till Östeuropas frigörelse om han vetat att det skulle leda till ett sammanbrott även för Sovjetunionen. Svaret blev:
– Troligen inte.
En av dem som var med när det begav sig, Timothy Garton Ash, återger repliken i New York Review of Books (nr 56/09). Som ung reporter och historiker bevittnade han revolutionerna 1989 och skrev den moderna klassikern ”Folket, det är vi”.
Nu dammar Ash igenom en lång rad böcker om året som avslutade det korta 1900-talet: journalistiska krönikor, spirituella essäböcker, ideologiska debattinlägg och tunga arkivstudier.
Slutsatsen? Mycket läsvärt men inget sensationellt. Det där sällsynta mästerverket av en gammal räv – eller den unge forskaren som slår världen med häpnad – har inte uppenbarat sig. Än!
På måndag är det 20 år sedan Berlinmuren föll, det känns inte precis som i går, kanske har det likafullt gått för kort tid för att samla ihop alla trådar.
Vad saknas? Enligt Ash närstudier av folkens roll, en annorlunda story underifrån, som undersöker hur topparna och systemet kunde falla. Någon som lägger fokus på den konkreta men ändå mystiska storheten ”massan” och dess betydelse i det revolutionärna förloppet. Böcker i stil med George Rudés pionjärstudie om franska revolutionen eller E P Thompsons och Eric Hobsbawms verk om folkliga protester. Om jag förstått saken rätt.
För ingen hade förutspått vad som verkligen hände, men alla hade en passande förklaring när det väl skett.
Men, skriver Ash, man kan inte enbart stirra sig blind på den nationella arenan. En ny historieskrivning kräver ett globalt perspektiv; vid och svepande blick. För revolutionerna -89 var flera, berörde en hel rad länder och fick avgörande internationella konsekvenser.
Och det mest ironiska av allt: kommunisten som drömde om den proletära internationalen, där revolutionen skulle spridas från land till land och förgöra kapitalismen, fick i stället se folken resa sig över hela Östeuropa mot det system som skulle garantera dem evig lycka och välfärd. Så kan det gå.
Jag minns en numera glömd revolution, den i Manila på Filippinerna 1986, då diktatorn Ferdinand Marcos tvingades i landflykt. Den avlöpte rätt fredligt i ett annars oroväckande våldsamt land. Hundratusentals människor demonstrerade i veckor. Det var en häftig upplevelse att stå mitt i den gungande massan. ”People power” kallade man det i Manila. Och oppositionens färg var gul som i glad.
Det var en borgerlig revolution som påminde om den i Östeuropa (om man med det menar att vänsterns revolutionsretorik inte dominerande). Och modest syftade till att säkerställa grundläggande mänskliga rättigheter.
När diktatorns stridsvagnar rullade hotfullt över den tropiska övärlden spelade den katolska kyrkan en betydelsefull roll. Nunnor knäböjde med krucifix längs gatorna och prästerna öppnade kyrkorna för alla som behövde dem.
Marcos var militär och ”americas boy”; han fick fly till sin gamle kompis Ronald Reagan, som var allmänt utskrattad i Manila. Den bakgrunden ska man inte glömma när historien skrivs om revolutionernas 80-tal.
Vissa tycks ju tro att nyliberalen Reagan ensam rev muren i Europa. Dream on. I delar av Asien ledde hans utrikespolitik till att USA:s inflytande minskade dramatiskt och supermakten fick dåligt anseende även bland luttrade liberaler. Detsamma kan sägas om delar av Latinamerika, där vänstern fortfarande lever.
I dag skriver vi om några aktuella böcker på svenska om Berlinmurens fall. Jag vill gärna rekommendera en som kom redan i våras: Peter Kadhammars ”Fru Anna och generalen”. Troligen den perfekta boken att sätta i händerna på alla unga som inte minns 80-talet. Den handlar om Polen och är överraskande lärorik även för oss som gör det.
Kadhammar korsklipper lekande lätt nu och då. Tiden blir ovanligt synlig. Den är värd åtminstone en minihistorisk Augustnominering.