Ibland är radio oslagbart. Det är någonting med ljudet som förmedlar en närvarokänsla som inte går att få fram på något annat sätt. Som under revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern i våras. Ingen gjorde det så bra som Cecilia Uddén, ingenting fick i alla fall mig att förstå bättre eller känna mer än P1.

Så har det inte varit nu. Kl 15.42 på fredagen kom ett flashmeddelande från TT. En bomb hade sprängts i Oslos regeringskvarter. Ekot var snabba och hade med informationen i ett telegram redan under sändningen kl 15.45, och resterande ekosändningar den dagen förlängdes med några minuter.

Jag gick från jobbet kl 18.00. Åtta minuter senare hade det kommit ännu ett flashtelegram: ”Minst fem personer har skottskadats på norska socialdemokraternas ungdomsförbunds läger väster om Oslo, rapporterar NRK.”

Jag hade ingen aning. Försenad satt jag i en bil på väg ut till Värmdö. Jag ville veta mer om bombningen, jag lyssnade intensivt på radion men det måste ha varit just mellan Ekonyheterna som börjar klockan 18.00 och dem som börjar kl 19.00 för jag hörde ingenting om det jag så desperat ville veta. Inte heller någonting om Utøya. Rapporteringen på fredagen om tragedin var okej. Man gjorde vad man kunde med den knapphändiga information som fanns. Man pratade med folk på plats, med dem som jobbar på NRK och NTB. Redan kl 16.00 skickade tillförordnade ekochefen Michael Österlund en reporter till Oslo. Ett extra Studio ett sattes in mellan kl 22.12 och 23.00.

Men det var för lite. För att se krasst på hela händelsen: Den uppfyller alla nyhetsvärderingens stora kriterier till max.

1. Den är nära i tid men också i rum och kultur. Norge är vårt grannland, vi är lika, vi förstår till och med vad de säger och de förstår oss. Vi kan relatera. 2. Den vidriga tragedin är oväntad och den är dramatisk. 3. Den anspelar på våra känslor. Det är som en film, vi föreställer oss hur det kan ha känts. Att spela död och vara orolig för att andningen ska avslöja att man lever. Att ringa vad man tror kan bli det sista samtalet till sina föräldrar. Att vara så där pytteliten och rädd. Att aset sa ”god natt” innan han sköt. 4. Det handlar om människor. Det handlar om barn. 5. Det är en händelse som sticker ut. Någonting liknande har aldrig hänt förut. Och vi hoppas att det aldrig någonsin kommer att hända igen.

Sveriges Radio skulle ha avbrutit de ordinarie sändningarna och ägnat hela kvällen åt det här. Rullat den information som kom om och om igen. Jag skiter i att människor vill höra om annat också. Vill man så kan man. Det finns arkiv och webb och filmer och serier. Läs en bok. Men när det är en sådan här extrem händelse och den fortfarande är pågående, då ska man mata på.

Samtidigt, man kan också se det hela på ett icke-krasst sätt: Vad spelar det för roll? Ingen alls. Det som spelar roll är att det hände.