”This American life” får en att göra konstiga saker. Som att lyssna ordentligt och betala för en app.”
Mr Chen tillbringar varje ledig timme på en sex kilometer lång bro i Naan-jing, Kina. Regn, bilköer, två tågrälsar och ett hav av människor med paraplyer på gångbanorna. Minst en person hoppar från bron varje vecka. På sex år har Chen räddat livet på 164 människor och haft rådgivande samtal med 16 000 personer. Han kör fram och tillbaka med sin moped och skäller ut dem han hinner fram till: ”Hur vågar du kalla dig för kines?!”
Foncilla Johnson bor tillsammans med andra sexualförbrytare under Julia Tuttle Causeway, en sexfilig motorvägsbro i Miami Beach, USA. Här får den som har dömts till sexualbrott inte sova närmare än 750 meter från en skola, ett dagis eller en lekplats. På den smala ön blir utrymmet under bron enda möjligheten. Foncilla kördes hit direkt från fängelset. Så bor de här tillsammans, sexualförbrytarna. I staden kallar man dem för ”de moderna grottmänniskorna”.
Jag har legat i soffan och lyssnat på radio i en timme. Bara. Det händer ju inte. Man kollar mejlen, pratar, lagar mat, äter frukost, läser tidningen. Men lyssnar man på ”This American life” kan man inte göra någonting annat för då hänger man inte med. Det borde betyda att det rensas bort som alternativ, men ge det en minut, frivilligt, ge det din fulla uppmärksamhet. Trots att det handlar om till synes tråkiga saker som i det här fallet: broar.
”This American life” sänds en gång i veckan. Det går att streama från Thisamericanlife.org eller podcasta. Programmen är uppdelade i tre akter i vilka lyssnaren får höra tre verkliga berättelser som faller under ett tema. Dramaturgin, frågeställningarna och intervjutekniken gör att vad som helst blir spännande. Och ofta roligt på ett väldigt amerikanskt vis.
I Sverige har vi SR. Sedan har vi de kommersiella kanalerna med exempel som Rix FM, The Voice, Mix Megapol och nu den här Radio 1. Musik och snack. Snabbproducerad bakgrundsradio som inte kräver särskilt mycket av lyssnaren. I USA har de såklart likanande, plus motsvarigheten till den statligt finansierade radion. Och de har också program som det här.
Programmet ligger under ”Public radio international”, PRI, ett bolag som delvis finansieras av företag, delvis av fonder och privatpersoner som frivilligt skänker pengar för att de tycker att det är så himla bra. Jag skulle kunna donera lite till ”This American life”. Jag har köpt deras app för 22 kronor.
Radion har dömts ut sedan tv:n kom och rädslan att mediet ska dö med den äldre generationen är enorm. Och inte tror man att lösningen är att locka ungdomar med långsam, krävande och dyr radio. Men ”This American life” är en succé i USA. Programmet har övervägande ”unga” lyssnare, personer upp i 35-årsåldern.
Inte för att det är creddigt eller för att det är ett bra brus att sätta på när man ska hänga. Det är för att man fastnar och vill lyssna. För att det är kvalitet. Just för att det inte är bakgrundsljud.