”Det var väl Karl den sjätte som regerade under slaget vid Poltava? Eller var det den sjunde?”, ”Det där, det är typisk jugendstil det”. ”Jaha, ligger Montreal på 44:e breddgraden? Det var inte så högt upp som jag trodde”.

Alltså, alla dessa människor som kan ha gissningar och åsikter om saker som jag inte har en aning om. De allmänbildade med självförtroende. Det är imponerade men fruktansvärt frustrerande. Varför är inte jag en av dem?

Vi läste väl alla om jugendstil, barock och rokoko i skolan. Vi fick lära oss om Karl-kungarna och om Kristina-drottningen, latitud och longitud. Men det betyder inte att man kommer ihåg tio-tjugo år senare. Vilken information som fastnar är kopplat till om vi tycker det är kul och intressant, eller om vi också förknippar själva informationen med en prestation – som jag för det mesta har gjort.

Men nu i sommar är det slut med det. Jag ska bli hållbart allmänbildad. Idealt för ända­målet är amerikanska Radio Lab.

Det tog ett tag att förstå att Radio Lab handlar om vetenskap. Det är ett bra tecken. Visst kan vetenskap vara roligt men det kopplas också lätt till prestation. Radio Lab är mer som musik. Och musik bara lyssnar man på och njuter av, det flödar in i hjärnan utan motstånd.

Programledare och producenter är radioveteranen Robert Krulwich, 63 år, och Jad Abumrad, en 37-årig musiker. I dagar sitter de och jobbar med en eller två minuter av det entimmeslånga programmet, gör 12 versioner och väljer den bästa och det blir verkligen vackert att lyssna på.

Folk intervjuas separat men det låter som att de pratar med varandra. Det känns spontant och improviserat men är tvärtom så noga utfört att det låter mer verkligt än verkligheten själv.

Skratt, harklingar, nysningar och host tas inte bort och Abumrad skapar ljud för det som programmet handlar om för dagen. Hur låter till exempel sperma? Hur låter en sovande katts hjärna och hur lät det när universum bildades? Lyssna på radiolab.org.

Senast lärde jag mig om något så ”tråkigt” som avancerad datorteknik. En av världens mest framstående experter på artificiell intelligens, Robert, gick igenom en kris. För att ta sig ur den bestämde han sig för att prova på nätdejting. Snabbt uppstod intensiv kontakt med en kvinna vid namn Svetlana. Efter sex månaders flörtande frågade han om hon ville träffas. Svetlana skrev tillbaka men utan att svara på frågan. Robert frågade igen, Svetlana lät bli att svara igen.

Då blev Robert misstänksam. Han började skicka mejl med slumpmässigt utvalda bokstäver i. Det gjorde ingen skillnad. Svetlana malde på med sina ”everything is good”, ”I miss you” etcetera. Då gick det upp för honom: hon var ett datorprogram. Hon var vad han är expert på men inte ens han förstod.

Historien inleder en timme som känns som en kvart och plötsligt kan jag namnet på datorkändisar och har kunskaper om programmering som jag aldrig kommer att glömma.