Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund och tidskriften Axess kulturkonservative chefredaktör Johan Lundberg gillar inte besöksströmmarna till Örebro Open Art, Gävle Konstcentrum, Moderna Museet i Stockholm och Alma Lövs samtida konstprojekt i Värmland. Där visas föreställande konst av orent slag. I KD:s och Axess konstsyn räknas nämligen inte Mamma Anderssons och Karin Broos, Ola Billgrens och Lars Lerins figurativa måleri till den rätta föreställande konsten.
Varför? De är idépåverkade och inte objektiva mot naturen, förklarar i ett telefonsamtal med mig konstnären Christopher Rådlund som tillsammans med Axess Johan Lundberg, förläggaren Peter Luthersson och den retrogardistiska rörelsen (tidskriften Aorta, bloggarna Nya Babylon och Retrogardism) denna sommar lanserade Odd Nerdrum- och Osloskolans klassiska måleri på Edsviks konsthalls utställning ”Figurationer”.
Inte underligt att Johan Lundberg hurrade (Axess blogg 17/9) när Göran Hägglund på DN Debatt samma dag målade upp sin skräckfantasi om ett elitstyrt svenskt konstliv som tvingar på ”vanligt folk”…”ett minfält” av teoretiska konstigheter”, som naziststämplar ”dem som råkar gilla tavlor som föreställer något” och stöder ”konstnärer som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet”. Ordvalen kunde vara hämtade direkt från Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas konstpolitiska idéprogram.
Mot ett avhierarkiserat svenskt konstliv som sjuder av alla sorter mobiliserar sig nu de värde- och kulturkonservativa till gemensam kulturkamp – Axess begrepp – för tron på utopin om en skön konst fri från ideologier. I stället för att välkomna ett mångförgrenat konstfält som gestaltar samtidens alla frågor vill man såga av grenarna och bevara den tänkta stammen. Ju öppnare konstliv desto svartare bild av ”nuförgiftningen” och en modernism ”som slagit sönder alla broar” (Peter Luthersson i SVD 7/8).
Ett av målen (ännu på skisstadiet, enligt Rådlund) är en statsfinansierad konstutbildning byggd på föreställningen om den europeiska antikens och renässansens tekniker och traditioner som människans naturgivna och värdeneutrala estetiska norm. Förr idén om den romerska klassicismen som européernas medfödda design. I dag högerpopulismens utopi om en klassicistisk konstplattform för alla. I botten finns samma skräck för utspädning och samma fruktlösa fantasi om en ren konst.