Vad föreställer graffitimålaren NUG:s polisanmälda konstfilm ”Territorial Pissing”? Trots allt som skrivits och sagts: det är en tolkningsfråga.
Själv såg jag på konstmässan Market en bearbetad film och en dansande drömsekvens. Datorgenererad? undrade jag då. Nu vet jag säkert. Det är en delvis klippt, överlappad och manipulerad film med visst platsspecifikt underlag. Även drömmar baserar sig på verkligheten. I synnerhet den otillåtna. Om NUG:s film innehåller olagliga inslag är det en fråga för polisens utredning.
Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar. ”Min ambition är att överföra mina personliga erfarenheter av ... graffiti”, förklarade konstnären. Fiktion eller symbolhandling? Bilden av fascistiskt konstövergrepp, konstaktivism eller något helt annat?
Men några filmiska fantasier ville kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte titta åt när hon i helgen upprört tågade ut från NUG:s visning på Market. Kulturministern såg rött, och såg då ett brott. Helt utan bevis förväxlade hon en bearbetad konstfilm med den faktiska verkligheten och påstod att NUG:s film visade skadegörelse som faller under brottsbalken, inte konst som faller under yttrandefrihetsgrundlagen. I den konstitueras rätten ”att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor … och konstnärligt skapande … i vilket ämne som helst”. En rätt som myndigheter och allmänna organ varken får döma över, hindra, granska eller förbjuda. Men under Market ryckte polisens klottergrupp ut. Konstnären blev rädd och släckte ner.
Utgår man från yttrandefrihetslagen har en upphovsman rätt till anonymitet. Ändå tog sig kulturministern friheten att i TV4:s och SVT:s nyhetssändningar 16/2 avkräva konstnären närvaro, verket en bruksanvisning, bildkonsten dialogiska förhållningssätt, Konstfack skadestånd, konsthögskolestudenterna lojalitet med både skattebetalarnas pengar och deras ifrågasättande av modern konst.
Med sina uttalanden har Lena Adelsohn Liljeroth inte bara agerat statlig konstdomstol. Hon underblåser också ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten.
Det borde minst av allt vara en kulturministers uppgift.