För hundra år sedan utbildade Konstakademien lika många kvinnor som män. På konstutbildningarna är kvinnor sedan decennier i majoritet. Att kvinnor då inte räknades vet vi. Att de inte räknas nu, vill vi inte tro.
Vanja Hermeles nyutkomna bok ”Konsten – så funkar det (inte)” har redan skapat debatt. Men mot styrkan i hennes förkrossande statistik blir invändningarna till små pip. Ty, bevisar hon, kvinnors konst är fortfarande sämre betald, undervärderad och särbehandlad. När Riksgäldskontoret, Regeringskansliet och Statens kulturråd nyligen inredde nya lokaler köpte staten 51 konstverk av män och blott 26 verk av kvinnor. Trots att Centralposthuset pryddes med konst av 11 kvinnor och 10 män, fick kvinnorna bara en tredjedel av arvodet. År 2005–08 visade Moderna museet separata utställningar av tre kvinnor och tolv män.
Hermeles rapport är lika svart som klyftan mellan kvinnor och män. I det gapet tycker 60 procent av männen att konsten är jämställd, medan 72 procent av kvinnorna ser den som ojämställd. Fortfarande styrs konstlivet av idén att mannens ämnen och stiltraditioner är allmänmänskliga och könsneutrala och därmed detsamma som kvalitet.
Har då ingenting hänt? Ja och nej. I kraft av jämställdhetslagen bedriver konstinstitutioner, konsthallar och gallerier ett engagerat jämställdhetsarbete. Samtidigt visar Hermele hur kravet på rättvis könsfördelning anses stå i vägen för konstens frihet och kvalitet. Som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth uttrycker det: ”Ska man hålla på att sortera plupparna är det inte säkert att resultatet blir så lyckat.”
Att jämställdhet hotar konsten är en vanföreställning. Ett jämlikt konstliv berikar och korrigerar. Men jämställdhet ordnar sig inte, den görs – politiskt och målmedvetet – konstaterar Hermele och tar udden av myten om konstens inre kompass och kvalitetens naturliga urval. Utopin svindlar. Jag fantiserar. Att räkna kön skulle göra alla format, motiv och metoder lika värda: litet och stort, långsamt och snabbt, textil, stål, skärt och digitalt, barnet och rymden, Filifjonkan och Fantomen, den stora byggnaden och det egna rummet, klänningen och kriget. Om jämställdhetslagen efterlevdes skulle kvinnliga konstnärer ta plats, slippa slåss, våga anmäla sexuella trakasserier och ha frihet att skaffa lika många barn som genomsnittet kvinnor. Gör Hermeles bok obligatorisk!