”Man ska kanske inte jämföra lidande”, sade en vän i söndags apropå 10-årsminnet av attacken mot New York den 11 september 2001. Jag hade försökt inflika något om ett par hundra tusen civila offer, tusentals afghanska och irakiska barn som också mist sina föräldrar i ”kampen mot terrorismen”.

Vi var båda rörda av uppläsningen av alla 9/11-­offrens namn, särskilt rörande var det givetvis att höra små pojkar och flickor läsa upp sina egna döda föräldrars namn – ”I love you, dad”.

”Man kanske inte ska jämföra lidande”, sade jag, ”men man kanske måste”. Hur ska vi annars få perspektiv på tillvaron?

SVT:s maratonsändning från minneshögtidligheterna var en riktig överdos, saknade inte perspektiv, men visst knäfall får man ändå likna det vid. Det var inte många kritiska röster som trängde igenom bruset. Man försökte reda ut vad som var hönan och ägget i den här historiska härvan, det gick inget vidare. Marianne Rundström och (särskilt) Claes Elfsberg var närmast koketta i sitt sätt att hantera sorgen.

Här skulle minsann ingen komma att jämföra lidande, här fanns de 2 977 amerikanerna – denna magiska siffra som en välregisserad amerikansk sändning ägnade en eftermiddag åt att ge 2 977 ansikten. Det gjorde man dessutom bra och effektivt. (Jag kan ju ha missat det, men det kunde kanske varit på sin plats med en källhänvisning: Vem producerade sändningen?)

USA förlorade drygt 400. 000 man under andra världskriget, så gott som uteslutande militär personal. Sovjetunionen 28 miljoner, varav 14 miljoner civila. Får man inte ställa dessa siffror mot varandra? Måste man inte ställa dessa siffror emot varandra – särskilt när vi i varenda tv-serie, varenda krigsfilm, minst varannan dokumentär, får oss itutat att det var USA som besegrade fascismen och led fruktansvärda kval. Både hemma och borta.

Måste man ens påpeka att attacken mot New York var lömsk och jävlig och ett brott emot mänskligheten, måste man snart inte påpeka att man i Irak och Afghanistan haft ett elfte september minst en gång varje månad i flera år? 90.000 civila dödsoffer i Irak sedan krigets början. Är det en smäll man får ta? Jag blir snart förbannad om man inte börjar jämföra siffror. Också i tv. 90.000 döda civila irakier, finns det ansikten på dem? Nej. Inte ett enda. På sin höjd en turban.

Det har givetvis gjorts viktiga svenska journalistiska insatser i till exempel Irak, som försökt sätta ansikte på döden och lidandet – men det blir inga monument byggda, Claes Elfsberg kommer aldrig att sitta i mörk diskret kostym i en tv-studio med utsikt över Bagdad och prata offer, död, lidande. Numera är det inget tvivel om på vilken sida svenska medier står i de här konflikterna, det är 30–40 år sedan som Rapport var rött (burr!).

Och ni: Hade man låtit sitt nyhetsankare fjanta runt i ett underhållningsprogram och leka dirigent? Näppeligen.