Den brittiska tv-serien ”The hour” (SVT 1, onsdagar) har förstört hösten för alla konkurrenter i genren – den blir svår, om inte omöjlig, att överträffa. För ert eget bästa hoppas jag att ni inte har missat den. Två av sex avsnitt återstår (det tredje kan ni se på SVT play).

”The hour” utspelar sig på en av BBC:s redaktioner, året är 1956. Redaktionen skall sjösätta ett nytt politiskt magasin (The Hour), det bubblar av politiska förvecklingar, både ute i världen och inne på BBC. I bakgrunden kastar kalla kriget mörka skuggor över allas tillvaro, här finns alla ingredienser: spionage, maktövergrepp, undersökande journalistik, vänskap, kärlek, otrohet och falskspel. Och död.

Det räcker med att lägga ögonen på förtexterna, lyssna till den coola musiken, för att förstå att vi snart kommer att färdas in i en hundraprocentigt producerad kvalitetsserie.

Rollsättning, manus, regi, dialog, trovärdighet. Allt på en nivå som man tappar hakan inför. Hur gör dom? Är det bara pengar och resurser det handlar om? Det kan det ju bara inte vara.

Det allra mest förundrande, och beundrande, är hur engelsmännen alltid lyckas skildra sin egen överklass, och den politiska eliten, utan att egentligen gå på en enda kliché. Eller kanske rättare: Hur genialt de behandlar klichéerna, så att vi inte störs av dem över huvud taget. Eller ens noterar dem.

I avsnitt tre samlas huvudpersonerna på ett brittiskt gods, en av redaktionens medlemmar, Hector Madden (Dominic West), är ingift i den engelska överklassen. Hans hustru Marnie (Ona Chaplin) är den perfekta värdinnan, här jagas fågel på förmiddagarna, herrarna spelar biljard efter middagen, intrigerna är givetvis också nedpackade för helgen och plockas fram till desserten.

I Sverige skildras mycket sällan samma överklass och maktelit, och när den finns med i bakgrunden gestaltas den alltid med ett slags överseende, med ett ironiskt leende, ja oftast förlöjligad, uppnäst, snorkig. Det blir alltid mycket Wall Enberg och Jönssonligan över skildringarna.

I brittiska serier som ”The hour” finns sällan behovet att understryka överklassens eller elitens inneboende stupiditet, tvärtom gör man klassamhället tydligt – och därmed möjligt att förhålla sig till.

Hector Madden (Dominic West har gått på Eton – det märks!) möter sin kollega Freddie Lyon (genialt spelad av Ben Wishaw) före middagen. Freddie är klädd som en luffare i Hectors ögon, gömmer honom kvickt som ögat innan han gör bort sig fullständigt, och ger honom en snabblektion i hur man klär om till en middag i den miljön. Kanske inte en perfekt klassanalys, men en beskrivning på ett par minuter som berättar allt för oss.

Serien borde för övrigt ha sänts under två veckor i stället för sex.