Det gäller att vara förberedd när krigshetsarna är i gång igen. ”Remembering Juno” om Dagen D visar exakt vad det handlar om: att alltid minnas, och minnas rätt.
Häromdagen fick jag (ännu en gång) frågan – och den är alltid lite insinuerande – var mitt enorma (typiskt manliga) intresse för krig, konflikter och historia kommer ifrån.
Jag minns inte vad jag svarade, men jag såg svaret på tv – i söndags kväll, Discovery World kl 20, programmet hette ”Remembering Juno”. En man i 85-årsåldern, ett av de snart sista levande vittnena, försökte själv fortfarande förstå de enorma offer som friheten krävde, där på Juno Beach, en blåsig helvetisk gryning i juni 1944. Dagen D. I bästa fall minns man varför man var där, menade den 85-årige veteranen, och varför ens bästa 19-åriga kompisar dog, men hur ofta tänker man på det i dag? Vad det har kostat. Och sedan direkt till intervjuaren: ”Hur ofta tänker du på din frihet?”
I den första vågen av kanadensiska soldater överlevde bara hälften, många nådde inte ens stranden, där tyska kanoner och kulsprutor oavbrutet svepte fram över strandremsan.
En annan 80–90-årig veteran berättade om jobbet att samla ihop alla dödsbrickor i slutet av just den här dagen, han fick dem i en till brädden fylld låda, han läste och registrerade, han tillhörde kassakontrollen: De döda skulle inte ha någon lön från det militära längre. Till de flesta brickorna fanns det ett levande ansikte, han kände de flesta väl, några var hans närmaste vänner.
Efteråt gick han runt hörnet och grät. ”Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.” 65 år senare, i tv, grät han igen.
En annan man berättade om döden och dödandet, som blev till en vana, ett jobb, något som måste göras. ”Det blev värre långt senare, när man kom hem, även i dag tänker jag på dem jag dödat”, han gråter, ”killen var precis som jag lika ung, hade lika många drömmar om framtiden, förstod kanske inte heller riktigt vad han gjorde där. Vi hade tränats på samma sätt. Det var han eller jag. Jag dödade honom, han grävdes ner, jag kom hem”.
Jag tror att jag envetet läser om kriget, och ser alla tv-program om det, för att jag tycks förstå mindre och mindre ju mer jag vet. Det är något som alltid oroat mig, sedan tonåren, och fortfarande oroar mig. Det obegripliga.
Och när är det dags igen? Blir det min pojke då – eller din flicka? Som skall skickas ut för att omfördela marknader, flytta gränser, dö för kung och fosterland. Kommer det att finnas någonting kvar? 65 år utan ett stort krig i centrala Europa (vi har petat ut konflikterna i marginalerna) har invaggat oss om att evig fred inte bara är en möjlighet, utan en realitet. ”Aldrig mera krig.”
”Remembering Juno”, på Discovery World, är exakt vad det handlar om. Att alltid komma ihåg, att vara väl förberedd när krigshetsarna är i gång igen, när de slamrar med vapen och högbröstat talar om vad som är ”vårt” och om ”vår stolthet” och ”vår kultur”.
Att komma ihåg, och komma ihåg rätt, är bland det viktigaste i livet. Glöm inte det.