Det var ett anslag i moll, och det kändes mer än rätt. ”30 grader i februari” (SVT 1, måndagar) öppnade i några riktigt karga svenska vintermiljöer, och kanske några än värre nedkylda svenska sinnen.

Våra Thailandsbilder har varit många olika under åren, och kraftigt kommit att förändrats över tid. Här finns allt slags turism, här finns rekreation, lyx, backpackers. Här gömmer sig svenskar på flykt undan rättvisan, här finns husköparna, pensionärerna, tonåringarna. Här finns sexturism i alla dess former.

I det första avsnittet möter vi en drypande bitter Bengt, före detta pilot, nu rullstolsbunden. En hustyrann som Kjell Bergqvist gör med blixtrande aggressivitet. Hans hunsade hustru Majlis verkar van vid det mesta, men det slumrar samtidigt något långt vackrare i henne. Lotta Tejle är en fantastiskt bra skådespelare som vi kanske äntligen kan få se sträcka ut i all sin karaktär.

Knegaren Glenn (Kjell Wilhelmsen) drömmer om att slippa sitt till synes predestinerade öde som överflödig, övergödd ungkarl där allt som återstår är tipset på fredag och systemet på lördag, och det i en lagom svensk byhåla där man lätt stigmatiseras för sitt utanförskap. Han har träffat en thailändska på nätet, över chatten. Nu drar han för att träffa henne.

Sönderstressade, olyckliga Kajsa (Maria Lundqvist) drabbas av en lättare stroke, och tar nu med sig barnen till Thailand för att bryta mönster och vanor. Det går sådär till att börja med. Här finns en glad 8-åring och orolig tonårsdotter som snart sparkar bakut, mamma Kajsa har svårt att ställa in skärpan på kortare avstånd.

Jag tyckte att de prickade vemodet perfekt redan i mollanslaget, att det sedan blir svårt att inte jobba med en hel del välkända thaiklyschor får man ha visst överseende med, jag antar att hundratusentals svenska Thailandsresenärer skall få rikligt med möjligheter till igenkänning och identifikation. Det ser ut att kunna tuffa på rätt bra där under solen.

Det som slår mig är hur nära en sådan här serie ligger dokusåpan, hur man väljer karaktärer så långt ifrån varandra som möjligt, hur kontrasterna och historierna skall löpa parallellt, och hur man tjänar realismen utifrån hur vi känner såpan.

Det skall definitivt inte vara friktionsfritt, men däremot så fiktionfritt som möjligt; inga plötsliga dramatiska vändningar, inga historier får, så att säga, överträffa varandra. Det känns rent av som ett manus baserat på en dokusåpa. Dramatiken ligger i att allt finns i vardagen och i de redan från början rätt skruvade huvudpersonerna.

I fredags hade Peter Magnussons komedi ”En gång i Phuket” biopremiär – det blir väl svårt att kalla det en trend, men kanske var det så att tsunamin fick alla Thailandsidéer att läggas på is under några år. Nu skall det göras upp och skojas lite med svenskarnas mest populära resmål. Barnfamiljerna skall få sitt, svennebanan skall få sitt –­ Pelle Pedofil, när skall han få sitt? Det känns trots allt som om det är just den kollektiva förnekelsen vi borde närma oss först. I alla fall någon enda gång. Vem känner sig kallad?