Vilka har varit mest drivande i valrörelsen? Man skulle kunna tro att det har varit politikerna och opinionsbildarna – men svaret är nog opinionsundersökningarna, och företagen som står bakom. Eller företagen som beställer dem. Tv, tidningar, radio är proppfulla av blåa och röda staplar. De två lagen. Vinnare och förlorare.

När blev det en – match?

Nya opinionsundersökningar toppar varenda tv-sändning, det har blivit en blandning mellan VM-kval och en Melodifestivalomröstning.

Det har inte heller gått en dag det senaste halvåret utan att man i medierna mötts av analysen: Varför är Mona Sahlin årets förlorare? Jo, kolla staplarna! Om några år kan man säkert seriöst undersöka saken, just nu kan vi bara konstatera att medierna spelar stor roll i den här fastlåsa sanningen, Mona Sahlin har världens tyngsta ryggsäck på sig – den framtida undersökningen gäller frågan: Hur kom den dit? Är det Lars Ohly som sitter där? Är det den där chokladhistorien som tynger? Och varför upprepar man hela tiden loser-temat?

Jag tycker nog att medierna visat rätt allvarliga brister på självrannsakan, alliansen har vinden i ryggen – och medierna i handen. Högern har i 40 år hävdat att medierna är vänster, med viss rätt. De har haft helt fel i alla fall de senaste 10–15 åren, men illusionen fungerar fortfarande, till och med kommunistskräcken har dammats av. Carl Bildt vill varken se Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet i Rosenbad. Han vill inte jämföra de bägge partierna – men säger att de ju är ytterlighetspartier bägge två. Om man jämför.
Hade Bildt blåst upp den ballongen på 70-talet hade medierna prickskjutit på den. Nu ligger landet lugnt. Jasså, jaha, säger han det.

Tv-debatterna har präglats av den här synen på blocken, en slagkraftig allians, en loserstämplad rödgrön röra. Den här bilden har helt kommit att skymma politiken.

Den lokala tv-debatten har känts extremt mycket ärligare, rakare och mer konkret. ABC:s valkamper har till exempel varit nyttiga, underhållande, sakliga – och fyllda av påhopp. Roligt att titta och lyssna på, ABC:s Peter Selander har skickligt lett de heta diskussionerna och tagit så lite plats som möjligt. På riksplanet vill stjärnjournalister synas rejält, spela roll, vara med som avslutare, kanske själva avgöra matchen med sina klyftiga analyser och frågor. SVT har varit extrema i sitt sätt att marknadsföra sina debatter, stjärnjournalister står och kramar pappfigurer, det är inget snack om vilka som är showens toppnummer.

När politiken mer och mer handlar om hur man framställs i medierna så vore det ju både passande och klädsamt om inte också SVT och TV4 förstärkte den tendensen – kanske tvärtom tog några steg tillbaka.

Förr var politik att vilja, nu är politik att synas. Och i rätt vinkel. Att medierna spelar med i det spelet, och uppmuntrar det, är mer än oroande.