Klungan lockar in oss i skogen med en humor som är visuell, intellektuell och jätterolig. Men omöjlig att skratta åt.
”Ingen bor i skogen” är den vackra titeln på humorgruppen Klungans nya tv-produktion i fem delar (måndagar, SVT 2, 21.30 – med många repriser). Lika genial som titeln är Mattias Bergs, Tomas Brandts och Klungans scenografi; i nio rum hittar vi åtta människor, och en skog. Det är rätt sällsynt med humor som också anstränger sig visuellt, här kan karaktärerna knalla runt, bekanta sig med varandra, gå på visit.
Det finns inga dörrar eller fönster ut mot världen, vi får liksom lyfta på locket och titta in ovanifrån, det är snyggt och smart och stämningsfullt. Och originellt.
Man skulle kanske kunna säga stämningsfullt också. Det råder sorg i det här dockskåpet, i den här delen av mänskligheten. Landskapssorg. Tragiken är breddad till en trefilig motorväg rakt ner i helvetet. Det är (något hårddraget) jätteroligt, men omöjligt att skratta åt.
Folke, sex år, passerar förbi och frågar: ”Är det roligt, pappa”? Jag säger: ”Jag vet inte riktigt, men jag tror det”.
Det är en dyster samling mänskliga spillror som Klungan presenterar, ensamma, utspillda, isolerade. Alla har sina kors att släpa runt på (jättekors!). Allt de säger är på samma gång både desperat och trivialt.
En lundensisk jazzgosse i 65-årsåldern sitter i solstolen och pratar rätt ut i luften, ibland tilltalar han oss direkt, det handlar om hans nyligen bortgångna fru, hans faiblesse för Jazzen - han är ett obehagligt, självupptaget fullblodsego utan hämningar.
En norrländsk gothrockare berättar om sin högsta önskan: Att få bli adopterad av ett djur, helst vill han bli upptagen i en lodjursfamilj. Han gör en fem-i-topplista, och den är i ordets rätta betydelse sjukt kul. Någon skulle säga ”sinnessjukt kul” – och de skulle ha lika mycket rätt. Alla Klungans karaktärer är möjliga att diagnostisera som rätt svårt sjuka, när de nu inte är störda bortom allt räddning.
En annan norrländsk bondlurk (Klungan är en Umeå-konstellation, så det blir mycket Norrlandskaraktärer) i keps och stripigt hår dricker kylarvätska, bor i en koja och dyker upp lite här och var. Han söker goda råd om hur man uppvaktar kvinnor, han har inte haft någon på 35 år, och inte skrattat sedan 1973. Och så där går de på.
Jag tycker verkligen att det är intelligent gjort, med både spets och bredd. Det ser ibland ut som improviserad bondkomik, men det är minutiöst utstuderat – och det finns egentligen inget pajjigt alls över deras stil och humor, det är tvärtom kräset intellektuellt konstruerat.
Det hade varit lätt att avfärda dem som hjärtlösa, humor utan humanism, men faktum är kanske bara att våra hjärtan sitter på olika ställen. Och slår i olika takt. Jag skall definitivt se alla fem avsnitten. Jag ser faktiskt redan fram emot nästa. Jag tror till och med att det är banbrytande. Men är det – kul…?