Det var semifinal i veckan. Jag såg en låt – och det var en slump. Jag zappade runt i tv-världen (är inte det halva nöjet) och kunde inte motstå Serbiens Milan Stankovic.
Schlager-EM, semifinal. Jag måste ha missat kvarten. De håller på att skapa en turnering, precis som vi svenskar lyckades med. En turnering utan slut. Eurovision Song Contest har på svenska blivit Melodifestivalen. En festival, för melodier. Man kan se det framför sig. Ett lallande utan slut.
När man ser, och hör, Milan Stankovic så förstår man Bert Karlsson. Skall det här föreställa en festival för melodier? Det är Balkanrock, och hur fan skall man kunna kränga det i Västergötland? Dansbandsmusik och melodifestivaler är historiskt sett vit mark.
De har förstört allt, jävla östeuropéer. Vi som hade det så trevligt. Sandie Shaw, Bobbysocks (riktigt bra vit porr), Grethe & Jørgen Ingman. Det var tider det.
Jag är helt stum inför Milan Stankovics uppträdande. På SVT:s hemsida kan man läsa om Milan, att han är ”känd för sin exentriska klädstil och särskiljande utseeende”. Jag kan bara inte sluta titta.
Musiken är skriven av Goran Bregovic, en levande legend, frontfigur i avgudade bandet Bijelo Dogme, hans musik gjorde regissören Emir Kusterica världsberömd med filmen ”Zigenarnas tid”. Det var så, musiken gick liksom framför filmen, som i och för sig också var fantastisk. Då.
Jag håller med om att Milan Stankovics utseende är ”särskiljande” – det är också en extremt speciell definition: särskiljande. Jag vet inte riktigt vad jag skall jämföra med, eller hur man skall tolka det. Blir han en egen ras? Är han ”lite speciell”?
Han blir en sinnebild av ett Europa som uppstått i ett mellanrum. Slakthus Europa, kalla krigets Europa, fascismens, kommunismens Europa. EU, melodifestivalernas Europa.
Kvar står Milan Stankovics på en scen i Oslo och kråmar sig till Bergovic från början näst intill revolutionära musik. Jag antar att texten handlar om kärlek.
Nu är ju Bert Karlsson en pragmatiker, så säljer Milan Stankovic, så säljer givetvis Bert hans skivor. Men Bert är också patriot, och en Riktig europé. Han värnar om det svensktoppska arvet. Jag hoppas, och tror, att Bert Karlsson och hans vänner, kanske redan nästa år kan presentera Eurovision Song Contest White. Med riktiga melodier, inget sydslaviskt, romskt bögdisko.
På Västgötaslätten dansar man lätt och ledigt, par om par, med ett fast grepp, renat under västen.
De svenska kommentatorerna är lyriska inför Milan Stankovics framträdande, de är uppfostrade att säga det rätta, de tycker att ”det svänger”. Och allt sammanfaller med beskedet att Anna-Lena Löfgren avlidit. Jag var 12 år när hon sjöng om ”Lyckliga gatan”, den gata jag bodde på! När Europa var Europa och musiken i Eurovisionsschlagern framfördes av en riktig symfoniorkester.