Den svenska proggen får aldrig ett riktigt erkännande, vad som än händer, men Fria Proteaterns ”Bonnieroperan” var ändå ett av rörelsens allra bästa bidrag. Och mest inflytelserika. (Man kan lyssna på låten på Youtube/Bonnieroperan.)

Kanske lite för politiskt korrekt, aningen för trubbig i sin satir, och visst kunde lyriken varit aningen mer lyrisk – men ett mer kulturpolitiskt betydelsefullt tillskott är nog svårt att finna från den här tiden. Det är i alla fall en perfekt analys av 70-talsväns­tern. Exakt så här såg vi på världen. Jag kan texten utantill.

Fria Pro målade upp en mediebild (70-tal) som handlade om familjen Bonniers monopol, slaskjournalistik och pengar. Jobbade man på Bonniers så gick man i ledband.

Är det någon skillnad i den vänsterns oro från vänstern i dag? Inte alls, med det undantaget att vänstern inte längre hörs, varken från scen eller kabaré, eller från gatan. Eller i debatten.

Vänsteralternativet i dag är ungefär lika starkt som intresset för min gamla fotbollsklubb, IFK Norrköping: alla minns den, alla vill den väl, ingen bryr sig. Och vi gör bara en sak riktigt bra: torskar.

Gregor Nowinski är tillbaka med en ny familje­film, ”Familjen Bonnier” (TV4, måndagar), för några år sedan gjorde han filmen om familjen Wallenberg (på SVT).

Den sistnämnda hade ett inbyggt klassiskt problem: Ingen riktig familj tillåter någonsin någon utomstående att komma in i familjen och påstå något om familjens tillstånd, medlemmar, ekonomi.

Gregor Nowinskis film om familjen Wallenberg var bitvis rätt lismande, men ändå sevärd. Han hittade sina mellanrum.

Hans film om familjen Bonnier blir lika sevärd, det första avsnittet var mest historia, jag skulle inte helt misstycka om Nowinski blev aningen mer konspiratorisk och betydligt mer vänster. Familjen Bonnier blir alltid mest intressant och spännande från vänster. Från höger blir det dråpliga berättelser ”jag började med två tomma händer”, ett trist rabblande av öve­r­jävliga uppoffringar.

Familjen Bonnier skall, och måste, alltid ifrågasättas, petas ut i offentligheten – det är den smäll man får ta när man satt sig högst upp, längst ut, längst fram.

Jag hoppas att Gregor Nowinski blir lite uppkäftigare i nästa vecka. Man skall alltid bita den hand som föder en.