Vi lever i likriktningens tid. Och medierna – tidningar, tv – är först med att presentera den karta som nu gäller.

Man hoppas ju alltid att de skall gå lite på tvärs, ­eller i alla fall några stycken, i fel riktning, om än bara för att jävlas, men nej: de går alla åt samma håll. Det har hänt att det kommit fram helt främmande människor på gatan och frågat varför jag måste vara så inåthelvete motvals, det är svårt att svara på den frågan. Det är kanske mitt dna.

Jag gick på journalisthögskolan i mitten av 70-talet, ärligt talat var det inte mycket till undervisning, och vi var i stort sett alla likriktade (jag tror att 95 procent var ”oberoende socialister”), men nästan alla jag kom att känna där var rätt modiga. Så fort någon kom upp med en sanning så ville 90 procent kontrollera sanningshalten.

Journalisternas uppgift har förändrats, i dag meddelar journalisterna, de har ingen egen bestämd uppfattning. Man refererar, citerar – sällan har man en egen linje.

Poeten Bob Hansson satt i onsdagens ”Gomorron” (SVT) och pratade om sin nya roman, delvis byggd på, i alla fall inspirerad av, Andreas Malms alarmistiska miljöbok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”.

Bob Hansson sitter och småpratar med den utomordentlige Johar Bendjelloul, plötsligt säger Bob Hansson att han förstått, insett, läst sig till (Andreas Malms bok) att ”mänskligt liv, som vi känner det nu, är helt borta om 100 år”.

Johar Bendjelloul nickar.

Varför får han sitta och säga en sådan sak utan att någon ens höjer ett ögonbryn?

Finns inte vi om hundra år? Bob Hansson säger att all is har smält inom ett decennium. Att alla storstadsområden kommer att ligga 80 meter (!!!) under vatten. För det står i Andreas Malms bok, säger han. Han säger också att han är kärlekens budbärare på jorden. Gomorron, Bob!

Johar Bendjelloul nickar igen. Man undrar om han nickat till för gott. Eller blir det bara stökigt om någon skulle säga emot, försöka ifrågasätta. Blir det dålig stämning? Blir det dålig tv? Min irritation växer sig monumental.

Jag skrev för något år sedan att jag under en tillställning hade ifrågasatt det här undergångsbudskapet, någon skrev efteråt att jag hade kommit ut som miljöskeptiker – mitt middagssällskap ville i alla fall släpa ut mig på gården och skjuta mig.

Jorden skulle paja när som helst.

Jag hittar helt motsatta åsikter på nätet, det tar fyra sekunder. Många är mycket trovärdiga. Det finns med andra ord rätt många skeptiker till det här undergångsscenariot, men journalister, tv och tidningar kommer att rapportera om detta först när skeptikerna är i majoritet. Innan dess är det ingen som vill eller törs.

Det är just nu journalistikens allvarligaste problem. Jasägarna är i majoritet.