Sällan har väl två tomma stolar fått så stor betydelse som de i ”Agenda” i söndags kväll. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade trott att det där tomrummet skulle fyllas av sympati ­för dem själva. I stället störde det hela bilden, verkade mest skapa irritation hos tittarna, och i Juholts fall blev det dubbelfel.

Det var en tom stol som kan ha stått honom dyrt.

Jag har samtidigt svårt att förstå envisheten­ både från S och V och SVT.

När Bengt Westerberg på val­natten 1991 vägrade sitta i samma tv-studio som Ny demokratis knasrepresentanter var det en tung och viktig och ovanlig markering i svensk politik, ­men när inte Lars Ohly häromåret kunde tänka sig att sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson och när Lars Ohly och Håkan Juholt inte vill stå på samma sida (!) som Åkesson i en debattstudio, ja då är saken nere på dagisnivå. I alla fall i allmänhetens ögon.

Är Lars Ohly och Håkan Juholt oroliga över att tittarna och väljarna plötsligt skulle få för sig att de tre står på samma sida i politiken? Det måste väl ändå vara tidernas underskattning av sina väljare. Och vad står den skräcken för? Är det svårt att dra linjen? Det är klart att de två tomma stolarna skapar just dessa frågor hos tittarna.

För att nu inte tala om Håkan Juholts bidragshärva. Vare sig han ville eller inte så satt varenda svensk framför tv:n och såg en tom stol full av obesvarade frågor. Han hade åtminstone gett prov på civilkurage genom att se tittarna i ögonen, även om helt andra saker skulle avhandlas den här kvällen. Socialdemokraterna skulle helt enkelt ha ändrat sig i sista sekund. Man får det, allt handlar inte om prestige.

Det som skulle ge Håkan Juholt mer respekt och råg i ryggen fick helt motsatt effekt, han fick snarare råg. På ryggen, ungefär två trettio­literssäcker att släppa omkring på tills allt lägger sig. Eller han själv dukar under.

Hur kunde man samtidigt ha löst denna ickefråga, med till exempel SVT:s hjälp? Och är alliansen helt beroende av att stå tillsammans som en grupp?

Är det ett samlat krav? ”Får vi inte stå ihop är vi inte med. Så det så!”

För mig, och jag tror att majoriteten finns på min sida, verkar det ju helt betydelselöst. Lotta ut stolarna, lek hela havet stormar ­eller skall Jimmie Åkesson få bli allt det han önskar, en ännu större martyr. Vart skall han ta vägen, sitta upphissad i en bur i taket på exakt, millimeter­preciserat avstånd från samtliga andra partistolar?

Folk är rent ut sagt skitoroliga för ekonomin, arbetslösheten, sjukförsäkringen, pensionerna, konjunkturerna och ­det stora starka vänsteralternativet väljer bort den stora partiledardebatten för att de inte får stå där de vill i en tv-studio.

Vi kan tycka vad vi vill om både Jimmie Åkessons politik och hans person, men vi kan inte skifta innebörden i ordet demokrati just för hans skull. Det är att skänka bort initiativet.

Lars Ohly och Håkan Juholt trodde att de två tomma stolarna skulle visa skärpa i deras politik, visa beslutsamhet. Jimmie Åkesson tackade för tid och plats och utrymme och lyckades förmodligen locka över lite nya sympatisörer. Han behöver inte angripa invandrare, han behöver inte visa hat eller oförsonlighet. Men han säger en sak som många svenskar (av olika skäl) skriver under på: invandrarpolitiken och integrationen har varit ett misslyckande.

Det blev kontentan av de två stolarnas politik.