Sverige skakades av en djup och genomgripande filmdebatt i förra veckan. Den varade söndag till torsdag, och avslutades med en mäktig diskussion i SVT ”Debatt”. Det var inte många av oss som sov den natten.
Jag har skrivit filmkritik i 25 år, nu tvingades jag ifrågasätta fundamentet för nästan tre decenniers verksamhet.
Söndag: Författaren och litterturkritikern Ulrika Kärnborg presenterar en teori i en krönika i Aftonbladet. Den går ut på att svensk film särbehandlas av svenska filmkritiker. Hon har ett (!) exempel, eftersom hon nyligen varit på bio och sett en medioker svensk film som enligt henne fått oförtjänt bra kritik, Andreas Öhmans ”I rymden finns inga känslor”.
Loja och opportunistiska kritiker, menar Kärnborg, leder till mätta och oinspirerade kreatörer.
Om orsakerna till svensk films uselhet har jag hört många teorier genom åren, men att det är kritikerna som ligger bakom var en helt ny en. Låt oss bena ut det en gång till: Eftersom kritiken är värdelös, så görs värdelös film. För att dölja detta faktum höjer de värdelösa kritikerna de värdelösa filmerna till skyarna.
En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker (utan koll) styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses.
Torsdag: Skådespelaren Magnus Krepper tar bladet ifrån mun i en debattartikel på SVT:s hemsida. Han känner sig isolerad, han och de andra begåvningarna: ”Man är väldigt ensam i den här branschen, ensam om att tycka.”
(Någon som har hört Krepper tycka till tidigare?)
Han håller med Ulrika Kärnborg, riktigt om vad är inte helt glasklart. Magnus Krepper menar nämligen (tvärtom) att nyskapande film dissas hårt, mainstream hyllas. Filmkritikerna ser helt enkelt inte det nyskapande, eftersom de inte har ett tränat öga.
Precis som Ulrika Kärnborg saknar han exempel (jag håller med om att det är lättast så); vilket nyskapande har vi missat, vilka fantastiska filmer har vi alla dissat? På bio? I tv? Och vilka skitfilmer får genomgående femmor?!
Magnus Krepper menar att särarterna i svensk film och svensk tv, de begåvade regissörerna, de begåvade skådespelarna (Magnus Krepper), stoppas av byråkrater, giriga producenter – och blinda kritiker.
Jag måste säga att jag är otroligt intresserad av hur denna konspiration gentemot all filmbegåvning ser ut, liksom jag är av Ulrika Kärnborgs science fiction-teori om att de svenska filmkritikerna styr filmbranschen. (Min teori: Svenska Filmkritikerförbundets nio aktiva medlemmar bestämde sig, på ett hemligt möte hemma hos Mårten Blomkvist, redan 1991 för att ta över hela ruljansen!)
Torsdagens ”Debatt” bör ni själva följa på SVT Play, det blir lika klassiskt och banbrytande som 80-talets Studio S om videovåldet. En intellektuell batalj man aldrig kan glömma. Krepper var inte där, vi antar att han satt bunden med munkavle i en skrubb utanför studion.