Maria Magnussons och Gellert Tamas SVT-dokumentär om Dawit Isaak gav ansikte åt både rasismen och den svenska utrikesministerns arrogans.

Maria Magnussons och Gellert Tamas film om Dawit Isaak (finns på SVT Play) gav för första gången Dawit Isaak ett ansikte. Vi fick se en pojke, en äkta man, en pappa, en dramatiker, författare, journalist.

En man som skrev poesi – och politik.

En svensk. En svensk medborgare.

Mest av allt gav Maria Magnussons och Gellert Tamas film rasimen ett ansikte. Vi vill inte gärna tillstå det, vi vill inte se den, men där var den. Inbyggd i systemet, som en ryggradsreflex, vårt fina yttre till trots.

Tänk er: En vit svensk medborgare, en journalist född i Lerum, en Anders Andersson, utbildad på en svensk journalisthögskola, en känd författare och en dramatiker, fängslad i fyra år –­ innan någon ens reagerar. Utan kontakt med vare sig sin familj eller svenska myndigheter. Inte ett brev, inte ett liv.

Inspärrad i tio år! Tänk er en svensk regering som fortfarande står helt handfallen. Tänk er en svensk utrikesminister som arrogant och överlägset hellre läxar upp en reporter än säger något som verkligen skulle kunna lugna oss, och försäkra oss om att han gör allt som står i hans makt för att få Anders Andersson fri.

Nej, nu måste han skynda i väg och blogga och twittra lite om någon av sina senaste resor och om något av sina senaste möten. Han träffar statsmän och presidenter och de äter lunch i Rom och middag i Paris –­ och på flyget pratar de rent av lite politik.

Anders Andersson ruttnar i ett eri­treanskt fängelse. Tyst diplomati.

Dödstyst.

Journalisten och kollegan Lars Adaktusson, som gjort en insats i kampen för att få Dawit Isaak fri, var i Magnussons och Tamas film inne på samma resonemang, men ville inte riktigt gå så långt. Han ville inte koppla ihop ointresset med just rasism. Han antydde bara att det givetvis hade varit en helt annan sak om Dawit Isaak hade varit född i Sverige, med ett svenskt namn. Helt annorlunda. Vi tar ju som bekant alltid hand om våra egna.

Det var rent av lite dumt av Dawit Isaak att han råkade ha dubbla medborgarskap. Kanske måste han helt enkelt skylla sig själv?

Jag träffar svenska, ursvenska, bekanta och vi diskuterar Dawit Isaak. Det dröjer en stund in i samtalen, men sedan kommer det nästan alltid, i någon form, en liten liten antydan:

”Men någonting måste han väl ha gjort? Varför skulle de annars hålla kvar honom i en fängelsehåla i tio år, riskera diplomatiska förvecklingar med i stort sett hela Västeuropa.”

Anders Andersson hade aldrig riskerat den misstänksamheten, Dawit Isaak lever med den. Om han lever.

Sverige skickade ner en erkänt skicklig diplomat till Asmara i Eri­trea, Bengt Sparre, han intervjuas också i Maria Magnussons och Gellert Tamas film. Där betonar han var han lagt tyngdpunkten i sina förhandlingar med de eritreanska myndigheterna: vänskap. Under något dygn, 2005, trodde vi att Dawit Isaak var fri –­ det visade sig snarare vara ”permission”, han var snart tillbaka i gropen. Bengt Sparre åkte hem.

Hade Carl Bildt åkt till Asmara för att förhandla om Anders Anderssons frigivning? Han hade blivit tvungen, trycket hade blivit för stort –­ även om vi alla vet att han inte gärna ger vika för vare sig något eller någon.

Men han hade åkt.

Carl Bildt åker inte till Asmara för Dawit Isaaks skull. Han skickar en diplomat och en väska, fylld till brädden, med tyst diplomati. Efter hopplösa tio år känns det mer som tyst idioti. Nu måste det hända något.