Ni kan ha hört det förut, det är en av mina favoritscener, jag har bilden alldeles klar för mig, nästan lite för ofta:
I Lina Wertmüllers film ”Mannen som köpte sitt liv” begår koncentrationslägerfången och anarkisten Pedro (underbare Fernando Rey) en sista symbolhandling.
För att visa omgivningen och plågoandarna sitt förakt för nazisterna, bödlarna, förnedringen tar han sitt liv. Men inte genom att hänga sig, skära sig, förgifta sig; nej, han springer fram till en enorm latrin, ett hav av fekalier och urin (en flod av diarré), och där dränker han sig, hellre än att leva en minut till i denna vidriga värld.
Hans sista luftbubblor pluppar upp på ytan. Det är lite mer än man tål. Det blir svårt att få luft.
Jag är inte fullt lika desperat, men om den sjuka Henemark-kunga-bevakningen fick mig att må illa, kände jag mig uppriktigt mer som Pedro i veckan som försvann. Medierna gick bananas på en två minuter lång film som hovet lagt ut med anledning av prinsessan Madeleines förlovning.
Man skrattade sig fördärvad. Det var sååå skojigt, sååå roligt, sååå pinsamt, sååå töntigt. Twittrare och bloggare twittrade och bloggade och skojade (”tihi”). Och vilka var det som skrattade högst, mest, längst? Jo, ängsliga medier, i alla former och genrer. Medierna är som bekant (rakt av, och generellt) numera überkänsliga för vad som sägs på sociala medier (därför att mediemänniskor knappt har tid att jobba mellan allt kommunicerande med andra mediemänniskor), och efter tillräckligt mycket internt mejlande och sms:ande och twittrande hade man (i stort sett själva) skapat ”veckans snackis”. Tihi.
Det är en rundgång som är självförnedrande för en hel kår.
Det var inte heller ett dugg förvånande att det till exempel var intellektuella och kulturpersonligheter som hade allra roligast, eftersom de gärna vill vara allra mest på, och fatta först, och reagera mer coolt än alla andra.
Jag hamnade (givetvis) förra tisdagen i knät på en del personer man inte vill hamna i knät hos när jag hävdade att Carl XVI Gustaf nog, precis som alla andra, åtminstone hade rätt till en liten, liten del av det man kallar det privata (så republikan jag är, uti fingerspetsarna).
Framför allt öppnade mediepersoner som Fredrik Skavlan och Malou von Sievers en dörr de nu aldrig kan stänga: Om i fortsättningen allt är offentligt, möjligt att säga och trycka, utan restriktioner, ja, då är det också redan i morgon fritt fram att i till exempel ”Debatt” diskutera huruvida Skavlan eller Sivers haft utomäktenskapligt umgänge. Och hur länge och hur mycket. Och med vem.
De öppnade den offentliga dörren rakt in till sig själva. Och de kan, ärligt talat, gott ha det.
Det är dimridåer – så slipper vi alla prata om det som vi egentligen borde prata om, i stället för ett eventuellt kungaligg eller ett ”tihi” i en komplett meningslös förlovningsvideo: vårt statsskick.
Det är nämligen politiskt inkorrekt, så tråkigt, så tjatigt, för att inte säga: Sååå oviktigt. Ibland undrar man verkligen om det finns något som helst kurage kvar i ledande medier, bland ledande debattörer och skribenter.
Man förväntar sig av SVT, public service, att de skall vara ledande i statsskicksfrågan, och i den här debatten.
Nej då, de är fullt upptagna med att prata med hovet om hur prinsessbröllopet skall sändas, bevakas, vartenda steg, varenda minut, varenda litet tihi.
Strömhopp med Pedro?