Det var ännu en dag på jobbet på ”Uppdrag granskning”i onsdags (SVT 1, 20.00). Om det finns det bara gott att säga.
Jag kan verkligen tycka att det där vardagliga journalistiska grävandet, strävandet, letandet, som kanske inte leder fram till Det Stora Avslöjandet, men som är genuint utfört med kunskap och envishet, är minst lika viktigt. Och bra.
För en stund satt jag inledningsvis, paradoxalt nog, och undrade om Janne Josefsson tappat stinget eller farten eller aggressiviteten – bara en enda gång var han uppe, ståendes, och viftade med några dokument framför den sittande intervjupersonen.
Inte en enda gång klämde Janne Josefsson in foten i dörren, när bytet försökte komma undan, inte en enda gång dolde han kameran, inte en enda gång såg vi honom springande efter flyende makthavare.
Det är möjligt att han bara vilade sig lite, kanske gjorde samarbetet med den andre reportern, Nils Hansson, att tonen blev en annan. Det blev i alla fall mycket intressant, i ett rätt behändigt och litet format.
En före detta grovt kriminell hade nu, efter avtjänat straff, ett stadigt jobb, för att inte säga respektabelt, och var chef för ett litet företag.
Nu hade han vid flera tillfällen stött på patrull vid sina anbudsförfaranden. Han skötte så kallad politi-tjänst, transporterade kroppar från brottsplatser; mördade, självmördade, kvarglömda, ensamma döda som legat i månader i lägenheter utan att någon tagit notis.
På Rikspolisstyrelsens upphandlingsenhet ville man uppenbarligen inte arbeta med en före detta kriminell, uppdragen lades ut på andra.
Det fanns en saklighet i den här stillsamma tonen som var tilltalande, åtminstone den här gången. Jag tror att det till och med är av betydelse för de lite yngre kollegerna att se Janne Josefsson något mer tillbakadragen. Han har ibland lite olyckligt bildat skola bland grävande tv-journalister, den där illerrollen passar sannerligen inte alla reportrar, och ganska få journalistiska uppdrag.
Jag tycker att Janne Josefsson blir ännu större, och viktigare, när han ibland blir mindre drivande och polemisk, mindre åklagare och advokat, mer journalist.
I det här fallet var dessutom världen varken svart eller vit: Den grovt kriminelle hade försökt blåsa Janne Josefsson en annan gång (om än för 10 år sedan), det fanns kritik mot hans anställda och hans finanser.
Det hade inte varit helt omöjligt (faktiskt) om Janne Josefsson hade valt att rent generellt granska den här så kallade politi-tjänsten i stället. Hur, och med vilken respekt, fraktas de här döda? Det sägs att kroppar ligger hullerombuller i bilarna, staplas, förväxlas etcetera.
Man behöver inte tänka allt för länge för att förstå det omöjliga i den situationen: Då skulle ju Janne Josefsson hamna på samma sida som polisen, och Rikspolisstyrelsen.
Det avgjorde saken. Jan Josefsson skulle aldrig någonsin ställa sig på polisens sida. I alla fall inte så länge det inte finns importerade proletärpoliser från Bulgarien.
Karin Mattisson följde upp sitt program om pisksnärtsskadade och deras kamp för att få seriös behandling i Sverige – hon hade också taggat ner betydligt, det var väldigt sakligt och grundligt och mycket spännande. Hon pratade länge och ingående med läkare och forskare, vände på sten efter sten, och var försiktig med att banka in sina eventuella teser hos tittarna.
Givetvis hjälper det till när man har smarta människor, som kirurgerna Tycho Tullberg och Hans Säveland, att samtala med. De går inte på enkelspårigheter eller journalistiska sanningar avskalade till oigenkännlighet (”jodu, tittarna förstår inte det här om vi inte förenklar”).
Man kan inte uppfinna hjulet varje vecka, de stora avslöjandena är inte metervara. När ”Uppdrag granskning” gör grundjobbet så bra som de gjorde i onsdag, ja då räcker det mycket långt. Och mycket väl.