Hittills har jag inte sett eller hört en enda historia om hur en enda medmänniska på Haiti hjälpt en annan
Jag tror att de utsända svenskarna på plats i Haiti har en mycket svår uppgift, jag har mest tittat på Stefan Åsberg (SVT) och Stefan Borg (TV 4). De har enligt uppgifter (Dagens media) dessutom inlett ett unikt samarbete när det gäller bland annat säkerheten.
Det verkar vara klokt, och rimligt, hur mycket de än konkurrerar.
Stefan Åsberg hade en extremt känsloladdad, och uppgiven, närmast desperat rapport en av de första dagarna efter Haiti-katastrofen. Han var på gränsen till att ha haft en alltför stark upplevelse, att stå där mitt i förödelsen, bland skadade, hungrande, desperata människor – inte minst alla dessa barn – måste ta hårt på reporterkrafterna. Och det hade de gjort denna gång. Ändå saknade jag något litet ytterligare.
Under en annan rapport berättade han om hur han såg hur hjälp och medicin, konkret, låg framför honom i kartonger på flygplatsen. Han berättade hur lätt det hade varit för dem att ta med några kartonger i bilen tillbaka in till stan. Det hade givetvis varit omöjligt.
Faktum är ändå att deras saklighet flera gånger bekymrat mig mest. Kanske (jag är säker på det) kräver hemmaredaktionerna en viss typ av rapporter, och det här är reportrar som sannerligen kan leverera. Det är ju givetvis katastrofen som säljer bäst.
Och hela tiden: Rapporterna om att ingenting fungerar. Allt går fel i hjälparbetet. Mycket bilder på folk som slåss om mat, nästan bara desperation. Och soldater som tvingas skjuta i luften. Mitt i allt kom det en liten liten annan bild: gatuhandeln hade kommit i gång, några sålde lite varm mat, kall dryck, reportern hade sett människor le, och till och med skratta.
Plundringen är mest spektakulär, den visar på människans absolut lägsta sida, att slåss om mat. Två tre fyra personer står och sliter i samma kartong. Nu är vi nere på den lägsta trappstegen.
Hemmastudion trivs bäst med dessa bilder: ”Stefan, hur allvarligt är läget?” ”Skjuter man mot plundrarna?”
”Här ser vi ungdomar som bär bort kläder och mat” – och en enorm frys!! – ”som de hittat i en sönderraserad butik.”
Det finns en sorts överlägsen ton i hela rapporteringen, särskilt den som kommer hemifrån. De vill hela tiden ha de allra mest extrema fakta: Hur mycket mat kommer inte fram, hur många ben har man tvingats handsåga i dag – utan bedövning? Hur många kriminella på gatorna. Värst av allt är väl ändå att fängelset rasade och fångar kom ut (hur många dog där, kedjade, inlåsta – hur många av dem var politiska fångar …?).
Jag saknar också en riktig bakgrund till landets moderna dramatiska historia, och den kan man givetvis inte dra en enda gång, den måste ju repriseras lika många gånger för tittarna som den där amerikanska massbombningen av livsmedel i havet. Man kan liksom inte bara riva av den en enda gång och tro att det är gjort sedan.
Rapporteringen kommer också så småningom att bli alltmer och mer ointressant för hemmaredaktionerna när läget ”stabiliseras”. Stefan Åsberg och Stefan Borg kommer ganska snart att få svårt att sälja in sina knäck om de plötsligt skulle börja handla om hur det börjar fungera, hur människor visar solidaritet, hur de hjälper och tar hand om varandra.
Hittills har jag inte sett eller hört en enda historia om hur en enda medmänniska på Haiti hjälpt en annan. Nej, infödingarna och hottentotterna slåss om maten. Vi har ännu inte exporterat ”solidaritet” dit. Det kommer med nästa sändning.