Fransmannen Olivier Joyard ville i filmen ”Beroende av serier” (SVT 2, söndag, 18.00) presentera åtminstone en del av den nya medierevolutionen.

Vårt nya sätt att se på tv i allmänhet, vårt nya sätt att se på tv-serier i synnerhet.

Jag satt mest och funderade över hur han använde ordet vi och vårat.

Slarvigt, framför allt. Och kanske till och med lite bedrägligt.

”Beroende av serier” handlade om framför allt unga människor (18–35) som blivit, och lätt blir, beroende av tv-serier, men mest handlade det alltså om hur man tittar. Och när.

Olivier Joyards slutsats var ingen direkt nyhet: Allt färre yngre ser i dag tv-serier på traditionellt sätt, det vill säga när de sänds, ett avsnitt i taget, utan föredrar hela säsonger; att sluka och svälja under ett dygn, under en helg, i koncentrat. Ofta i datorn.

En psykoanalytiker sade att vi (!?) inte längre orkar vänta, längta eller sakna. Vi vill ha nu, och vi vill ha allt. Där gömde sig den kanske allra mest intressanta frågan. Joyard skyndade tyvärr snabbt vidare.

Jag ser numera ofta serier på samma vis, ihopsamlat på SVT eller TV 4 Play, inköpta boxar konsumeras på helger, på semestrar, på resor, tåg, flygplan.

De flesta människor ser däremot fortfarande ”Downtown Abbey”, ”Boardwalk Empire” eller ”Homeland” när de sänds på ordinarie tider, i tv. De har ställt in annat den kvällen, gjort sig en kopp kaffe och satt sig i soffan för att titta.

Om det är något med den nya medieeliten som stör mig så är det deras förmåga att blanda ihop sina egna medievanor med alla andras. Det finns 33 000 stockholmare som twittrar, hälften av dem twittrar regelbundet, ­ de flesta av dem inbillar sig att detta är en folkrörelse, att varenda svensk vet vad ett tweet är för något (när vanligt folk börjar twittra vill de förresten inte längre vara med).

Under hela den arabiska våren har det talats om de nya sociala mediernas betydelse, ­ det är mest gissningar, inga egentliga undersökningar, inga reportage som på allvar kan styrka deras betydelse.

Jo, vi vet att det har betydelse, diktaturer, militärer, torterare och mördare får allt svårare att mörka sina illdåd, delvis tack vare nätet, bloggen, twitter, mobilfilmer. Men, hur många twitterkonton finns det i Libyen, i Syrien, i Egypten? Har de fungerat för att sprida information inom landet, eller framför allt till utländska medier? Och hur använder makthavarna samma sociala medier för desinformation? Vem kan man lita på?

Mobilfilmer visas allt oftare i våra stora svenska nyhetsprogram på tv, skakiga, suddiga, otydliga. Numera följs de ofta av brasklappen: ”De här bilderna sägs (!!) visa en demonstration i Damaskus”.

De sociala medierna kittlar svenska nyhetsmedier, applåderas från svenska användare i framkant, ­ i dag har hela mediesamfundet lämnat till exempel Libyen åt sitt öde. I dag, när rapporteringen känns enormt nödvändig, när man verkligen vill ha klarsynta analyser om vad som hänt, om vilka som är de nya makthavarna, om vad och vilka som låg bakom revolutionen, ja då är det tyst som i graven. Det spelar nog ingen roll hur mycket de twittrar från Tripoli, västmedierna har ställt in parabolen åt ett annat håll.

Studierna av de nya medievanorna, av de nya sociala medierna, av de nya användarna, kommer att bli oerhört viktiga de närmaste åren. En kritiskt granskning, tack. Låt oss slippa undersökningar där en nörd beundrar en annan, applåderad av en tredje.