Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Johan Croneman: Det svaga stödet för Lars Vilks beror delvis på ett aggressivt Kultursverige

Det finns en tendens i svenska medier att skuldbelägga Lars Vilks för de hot han utsätts för. Vad ­tänker man sig? Att en jury ska avgöra när kränkningen är lagom?

SVT:s lördagsbevakning av terrorn i Köpenhamn var trevande och lätt oengagerad – jag har en väldigt obehaglig känsla av att en attack mot Lars Vilks per automatik inte är tillräcklig för att kalla in det tunga kavalleriet.

Ända från dag ett har vi matats med att a) ”Rondellhunden” är dålig konst b) ”Rondellhunden” är dålig smak c) Lars Vilks är lika med dåligt omdöme. Han har oftare kallats provokatör och gycklare än konstnär.

Lars Vilks har inte precis gjort sig folkkär – jag kan inte påminna mig en så hotad och förföljd och utsatt svensk konstnär med så minimalt folkligt stöd. Och noll förståelse. Vi får nog delvis tacka delar av ett aggressivt Kultursverige för det. Åren efter ”Rondellhunden” var han närmast hånad. Rätt många bör ta sig en titt på vad de skrev då.

När man under natten förstod att Köpenhamnsattacken var något mycket mer och mycket större än bara ännu ett trakasserat Vilks­möte släppte man på allt man hade – och då blir det i till exempel SVT:s fall nästan alltid bra.

Deras Charlie Hebdo-insats var med beröm godkänd, och nästan alla höll kvar kylan, undvek de värsta spekulationerna, följde i stället det faktiska händelseförloppet och lät det delvis få tala sitt eget språk. Parallellt lät man gäster och experter avlösa varandra med fakta och analys. Sansat.

Man gjorde i stort sett likadant denna söndag. Dessutom tog man till samma grepp som under de förvirrade Breivik-dygnen när man snabbt lade ut en länk till NRK:s nyhetssändningar – nu länkade man till DR:s direktsändningar och det var precis som i det norska fallet perfekt för alla som ville komma närmare källorna.

Självklart råder viss förvirring vid sådana här tillfällen, och det svåra är sannerligen inte att spekulera hejvilt, hela hemligheten bakom en sådan här fruktansvärt svår sändning är tvärtom att hålla tillbaka varje spekulation, varje gissning, allt som det inte finns belägg för. Nu minns jag inte exakt hur längre många experter (och vi tittare) var tvärsäkra på att Breivik var en islamsk fundamentalist, men det spred sig kvickt till en början och satt i bra länge innan sanningen uppdagades. Försiktighet är en dygd i sådana här sammanhang.

Helt utan ett och annat ifrågasättande av till exempel Lars Vilks konst var nu inte sändningen: När Camilla Kvartoft fick tag på Lars Vilks via telefon i ett specialinsatt ”Agenda” tycktes hon ändå leta efter frågan som skulle skuldbelägga Lars Vilks. Hon frågade: ”Vad säger du då till dem som kan tycka att din konst kan provocera så att fundamentalister på det här sättet kan gå till sådana här attacker”. Läs den undertexten några gånger till.

”Lars, är det ändå inte du som har orsakat allt det här...?!”

Senare samtalade författaren och Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo med etiklektorn Ann Heberlein – de avslutade också med att åtminstone tangera en diskussion om vad som kunde vara ”bra” eller ”dålig” konst” (de var eniga om att mycket i tidskriften Charles Hebdo var undermåligt och – rent av onödigt...?). Och hur långt kan/får man gå? Ann Heberlein menade att när det kommer till konstnärliga provokationer i yttrandefrihetens namn måste vi ”fundera på om det är värt det”.

Jag blir skrämd av den inställningen, det låter tveklöst som att en vettig kompromiss om yttrandefriheten skulle vara möjlig.

En kommitté som avgör när man går för långt? En jury som bestämmer hur lite eller hur mycket som krävs för att bli ”kränkt”?

Och vad får man, och vad får man inte ta till vapen för?

Det är en diskussion i en återvändsgränd.