Det var en ovanligt uppfriskande och underhållande utrikesdebatt i riksdagen i går förmiddag (Kunskapskanalen). Jag kunde inte slita mig. Minns ni utrikesfrågorna?
Carl Bildt har i snart ett decennium försökt profilera sig som en borgerlighetens Olof Palme, kanske med den skillnaden att Palme sällan uttryckte sin oro, han gick betydligt hårdare fram – själva oron har ju präglat så gott som samtliga Carl Bildts utrikespolitiska uttalanden. Han är ju en lysande talare, man önskar mer substans.
Socialdemokraternas Urban Ahlin sköt nästan Carl Bildt i sank i gårdagens debatt, när han gjorde sig lustig över den oro som Carl Bildt ständigt formulerat de senaste åren. Han är orolig för utvecklingen än här och än där. Han ser ut att ha en bestämd, precis åsikt – men säger inte mycket.
Ja, Ryssland undantaget. I Carl Bildts Rysslandspolitik har han inte stått Palme långt efter i retoriken och hårdheten. Carl Bildt har jämfört Rysslands nykoloniala strävanden, och dess metoder, med Nazi-Tysklands – Olof Palme var nästan konstant på gränsen till det diplomatiskt olämpliga i sina jämförelser och uttalanden när det till exempel gällde USA och Vietnam. Vad man än tyckte om Olof Palme: Hans betydelse för opinionsbildningen i just Vietnamfrågan var internationellt avgörande.
Urban Ahlin ställde frågor, Carl Bildt svarade på något annat. Urban Ahlin ställde om frågorna till ”herr utrikesminister”. Carl Bildt svarade på något annat. Skickligt. (De är helt ogenerade när det gäller att fullständigt ignorera föregående talare, i förra veckan gjorde Maud Olofsson exakt samma sak.)
Carl Bildt attackerade inspirerat den ”rrröd-grrröna-rrrörrran” (det känns lite 2001, Carl) och anklagade Ahlin för att enbart vara retorisk. Urban Ahlin gjorde nästan ett kalsongryck på Carl Bildt när han ironiserade över Carl Bildts sätt att forma den borgerliga utrikespolitiken helt efter eget huvud, framodlad på sin blogg. Urban Ahlin spottade nästan fram det sista ordet: ”Blloogg”!!
Vänsterpartisten Hans Linde var också på som en liten ilsken iller, duktig på att polemisera, polarisera, hitta svaga punkter där han kunde driva in sina giftpilar. Både Bildt, Ahlin och Linde såg ut att stortrivas, när de inte själva talade satt de och log i mjugg åt motståndaren – när de nu faktiskt inte hånskrattade, eller ibland uppriktigt tyckte att motståndaren var rolig på allvar.
Det var fantastiskt bra tv, en debatt som visade hur kul politik kan vara – och hur brännhet utrikespolitiken faktiskt är. Sverige har en djup tradition på området.
Visst har vi många gånger anklagats, både av nordiska grannar och feta dryga stormakter, för att veta bäst, vara den duktiga kusinen från landet etc. Musen som röt.
Men det har gjort skillnad. Vad gör det om vi svenskar anklagas för att vara internationella besserwissrar – om det vi gör och säger gör avtryck och intryck, och gör skillnad för små, förtryckta stater? Vår alliansfrihet och vår neutralitet gav ju oss den möjligheten. Och politiker som Olof Palme, Sten Andersson, och definitivt Carl Bildt, var och är duktiga på att använda medierna, tv, radio, tidningar – bloggar. Håll fanan högt? Nej, men håll svansföringen högt. Det är både vår stil, vår tradition och skyldighet. Retoriken behövs i en tuff utrikespolitik. I direktsänd utrikesdebatt visade både vänster och höger att Sverige kan spela roll.
Det var bra besked – och du: Missa inte nästa tv-debatt om utrikespolitiken!