Historiskt har söndagarna varit fredade från traditionell underhållnings-tv. Nu är det hejbarberiba mest hela helgen, och det är SVT som garanterar att tjoandet fortsätter långt in på söndagskvällarna. Jag vet inte om TV 4:s höga tittarsiffror för ”Time out” under våren 2011 fick SVT att tänka om (”Time out” snittade nästan 1,5 miljoner tittare per program), men visst ser det ut som en tanke.
”Så skall det låta” är inte traditionell söndag med SVT, och visst kan man skylla på Melodifestivalen, SVT försökte dock redan tidigare med misslyckade ”Minuten” – jag tror mer på en förändrad policy. (”Minuten” är tyvärr tillbaka den 24 februari.)
Är SVT:s primära uppgift att tävla mot TV4? Jag har skrivit det tidigare: SVT:s ledning verkar nästan leta efter den där väggen att köra in i. Hur långt kan man gå innan det tar stopp och hela public service omformuleras (av politikerna). Länge hade man en majoritet bakom sig, både intellektuella och traditionella tittare lutade sig tryggt mot kvalitetsgarantierna.
En borgerlig regering kommer knappast att låta SVT ostört fortsätta en mandatperiod till att konkurrera med kommersiella medier – det är det som Jan Scherman & Co under en längre tid kallat otillbörligt.
I dag råder det konsensus bland tittarna att SVT:s främsta konkurrensfördel är kvalitet, Jan Scherman ville länge kalla sitt TV 4 för kommersiell public service, idémässsigt får han i dag smäll på fingrarna av SVT; de är lika bra, om inte bättre, när det kommer till bred underhållning.
Jo, Eva Hamilton visar också upp en lång lista på allt de gör som inte är särskilt kommersiellt, och som är allt från bra, till fantastisk, public service, men snart måste hon nog förklara lite tydligare hur hon och SVT ser på framtiden och uppdraget. ”Hela Sveriges television” var smart, men vi får nog kräva en något tydligare framtidsvision som deklarerar de publicistiska ideal som skall råda.
Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinterkräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.
Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.
Den enda bortre gräns som medierna aldrig någonsin tycks slå i är hyckleriets. För att citera konstnären Frederick (Max von Sydow) i filmen ”Hanna och hennes systrar”: ”If Jesus came back and saw what’s going on in his name, he’d never stop throwing up.”