Det är inte svårt att gilla Thomas Gylling. Till och med de som har svårt för Thomas Gylling gillar honom. Som jag till exempel.
Det är alltid något som skaver lite, det blippar och bloppar lite för mycket och för ofta, piper och låter. Det är så inåthelsickes bildmässigt att man efter bara några minuter funderar på att ratta in närmaste testbild. Om inte annat för att bara andas ut en stund.
I sin senaste innovation (för det måste man nog ändå kalla det), ”Panama” (SVT 2, onsdagar) har han ansträngt sig för att ta mediet så långt ut, och i väg, som man bara kan. Som bara han kan.
Och lyckas bra, om man nu som sagt inte faller ihop av utmattning.
Det är omöjligt att inte gilla någon med den ambitionen, jag har bara respekt för en person som vågar vara halsbrytande, tänja på gränserna, trolla med knäna helt enkelt.
Men så kommer jag till den sista frågan: Vad handlar det om? Vad finns det inne i den där fantastiska maskinen som han konstruerat? Helt ärligt, inte mycket. Och kanske måste det inte vara – mycket. Men något?
Jag har svårt att hitta något reellt innehåll över huvud taget, ett motiv, en deklaration, en synpunkt. Och nu är jag så old school att jag alltid måste fråga mig just det: ”Men varför?”
Vad betyder alla tecken, i vilken ordning läggs bitarna för den riktigt stora bilden? Varför inte bara njuta och ha lite kul, säger säkert någon av er. Ja, lycka till säger jag, jag är nog ändå tyvärr patologiskt intresserad av vad folk har att säga, om de har något på hjärtat. Angelägenhetsgraden! Jag är öppen för all hjälp jag kan få. Vad ”Panama” handlar om. Egentligen. Jag väntar otåligt.
Vad handlade Eva Hamiltons text på DN Debatt om i går? SVT:s verkställande direktör vädjade om förståelse för vad det är som de gör. Ja, vad gör dom? DN:s kulturchef Björn Wiman sätter fingret på den ömma punkten i en kommentar på sin blogg i går, underhållning till döds, jag vill gärna tillägga en sak.
Programdirektör Jan Axelsson försvarade med näbbar och klor den massiva kritiken mot SVT:s valvaka, han avfärdade den totalt. Eva Hamilton är inne på samma spår: Hon tycker sig ha upplevt samma kritiska litania i 30–40 år – nu kan dessutom kritiken innebära en fara för public service.
Axelsson/Hamilton är helt omöjliga att nå fram till. Kritikerna avfärdas som en liten spänstig men mycket begränsad grupp. Underhållningshatare med enbart själviska syften. Och tittarna, Eva Hamilton letar efter gruppen 25–59 år, de är inte så intresserade längre.
Inte en enda gång i artikeln frågar sig Eva Hamilton om det kan vara på det sättet att det ligger något i kritiken, i SVT:s närmande till den kommersiella tv-kulturen. Nej! De gör sitt bästa, sluta gnälla. Försvinner public service från kartan har det inget med SVT att göra, bara obefogat gnäll utifrån.
Artikeln är tillfogad en rättelse.