Realityjournalistik. Berätta om verkligheten i stället för att låtsas.
Många tycker att Aftonbladets fattigblogg.se är en skam i tidningens moderna historia, en reporter lever på socialbidrag och bloggar om hur det känns. Ett slags Emil i Lönneberga-journalistik, ett sagoberättande, rakt ut i intet. Det är kokett och falskt. Aftonbladets kompetenta reportrar, en del har jag följt i tio, tjugo år, måste känna sig tillintetgjorda.
Sociala reportage, politiskt grävande, ekonomiska avslöjanden – i dag realityjournalistik. ”Men ta så lite reality ni bara kan. Det är så boring.”
Det finns en intressant passus i ett av bloggreportern Jessica Ritzéns inlägg, ”Fattigbloggen” från den 19 mars i förra veckan. Hon säger inget om hur det är att vara fattig, utanför, nedstampad i skiten – men hon säger allt om tillståndet för svensk journalistik:
”Jag ser mig inte heller som någon talesperson för de fattiga. Det här är ett journalistiskt projekt för att ta reda på vilken levnadsnivå man hamnar på med socialbidrag. Om jag hade varit Günter Wallraff hade jag antagit en ny identitet, klätt ut mig till socialbidragstagare (hur nu de ser ut?) och låtsats vara fattig. Den tanken föll mig aldrig in.”
”Den tanken föll mig aldrig in?”
Jessica Ritzén har inte en aning om hur en fattig människa ser ut säger hon, och hon har inte heller tid att gå ut och ta sig en flukt, inte ens ett litet, litet besök i verkligheten – och ingen på hennes tidning verkar bekymra sig. Går hon ner från redaktionen, några trappor, kommer hon till Globen Centrum, klassamhället finns redan där. Några hundra meter bort T-banan som kan ta henne rätt ut i verkligheten på sex minuter. Nej tack, jag bloggar.
Det är ingen som har vare sig tid eller lust att åka ut och titta på misären.
För någon vecka sedan skrev chefredaktör Viggo Cavling i tidningen Resumé: ”Det är väl bara skaffa sig ett arbete, så får man pengar till mat och värme och något vettigt att göra.”
Är det tidsandan? Jag känner hundra procent andnöd.
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, ansvarig för ”Fattigbloggen”, skriver på Newsmill: ”Journalistiken skulle i längden förlora på att vända sig bort från sociala medier” (med anledning av att hans reportrar skvallrar skiten ur sig på Twitter).
Jan Helin. Hur mycket förlorar journalistiken på att vända sig bort från journalistiken? Och när upphörde journalistiken att vara ett socialt medium?