Nostalgikerna vill gärna se 80-talets Blåvitt som de sista fotbollsproletärerna (som egentligen var en mediekonstruktion från början), filmarna Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson hör definitivt till skaran.

I söndags visades deras dokumentär med just namnet ”De sista fotbollsproletärerna” och det var som väntat mycket nostalgi, ett tappert men misslyckat försök att politisera både bollspelandet och samtiden – det var många luckor i beskrivningen av den blåvita rörelsen.

Visst var det en rörelse, nästan som en väckelse­rörelse, jag var och såg IFK mot både Grimsås och Trollhättan i mitten av 70-talet, det kunde vara 20 000–25 000 i publiken på vilken skitmatch som helst. Anders Bernmar var mannen bakom, det var spektakulära värvningar (Ove Kindvall, Björn Nordqvist, Janne Nordström, Olle Nordin etcetera) och stora pengar som fick fart på ruljansen, inget annat. Sedan kom ju givetvis talangerna som på beställning – och fler värvningar.

En känd svensk fotbollsledare sade en gång om Anders Bernmar (gammal historia, jag vet): ”Pratar man etik med honom så tror han att man pratar hundar.” Blåvitt lanserades och marknadsfördes hårt som ett varumärke, och det av tufft folk som säkert några år senare lanserade andra varumärken med samma framgång.

Hjorthéns och Jönssons film är både ambitiös och beundransvärd i sitt försök att sätta in fotbollen i ett sammanhang, men kopplingarna till det svenska folkhemmets kollaps på 80-talet och till Palmemordet blir lite väl mycket stilövningar. Och hur mycket fotbollsproletärer var man, handen på hjärtat? I filmen framställer man Blåvitts 80-talslag som ett heltidsarbetande arbetarkollektiv, nja, pojkar, riktigt så var det väl inte, även om många av spelarna också hade arbeten vid sidan av fotbollen.

Den politiska kopplingen, som så många andra filmer saknar, särskilt då den sällsynta sportdokumentären, blir i ”De sista fotbollsproletärerna” alldeles för vag och grumlig. Försvinner den fina arbetarklubben, och dess traditioner, samtidigt med yuppieran och mordet på folkhemmet/Palme? Jag tolkar det nog så – men då är vi nog inte riktigt överens om vad som var hönan och ägget.

Ruben Svensson (värvad från Derby/Linköping när laget trillade ur allsvenskan) kallades Röde Ruben, och ordföranden Gunnar Larsson var uttalad social­demokrat, men att IFK Göteborg spelade något slags vänsterfotboll eller att det var vänstersammanhållningen som gödde framgångarna är bara myt – och nys.

Lite märkligt var det också att man i stort sett enbart uppehöll sig vid Uefa-vinsten 1982 och vid semifinal­förlusten i Europacupen mot Barcelona 1986. Skulle det vara en slutpunkt? Man vann Uefa-cupen på nytt 1987, var i kvartsfinal i Europacupen 1989. Men visst, Palme sköts på våren 1986 – det var den kopplingen vi skulle se. En lite för hög växel, även om tanken var god.