Nyheten når oss att Petra Mede leder Guldbaggegalan 2011. I pressmeddelandet från SVT låter det som den bästa av nyheter.

Jag tror knappast att filmbranschen gjorde vågen.

Och man undrar ju stilla om ansvariga på Svenska filminstitutet själva fattat beslutet som värd för galan – eller om de låter SVT bestämma vem som skall sköta ”det prestigefulla uppdraget”. Jag hoppas att de lägger sig i i fortsättningen.

Guldbaggegalan får nästan varje år priset som den sämsta tillställningen av alla i galagenren, och i stort sett varje år beror det på en jönsigt ledd prisutdelning, med taskig respekt för alla hårt arbetande filmarbetare och skådisar. Av någon bisarr anledning så har man varje år bestämt sig för att det är just den här dagen som branschen skall utsättas för lagom dos självspäkning: det skall skojas, ironiseras, larvas.

Helst skall det skojas med några i publiken, alltid skall någon få en dumstrut på huvudet. Höhö.

Och alltid en ståuppare. Hela det svenska kulturlivet är invaderat och infekterat av risig ståuppkomik, plump, ointelligent, pajig.

Jag tror att jag bara övervarat en enda baggegala, tidigt 90-tal; jag tycker nog i princip att kritiker skall hålla sig undan branschfesterna och av respekt inte förstöra deras kväll med att dyka upp som en dyster påminnelse. Jag tycker att just ordet respekt skall gälla just den här kvällen.

Är Petra Mede den signal som sänder ut tillbörlig respekt? Nej, bara ett löfte om medioker komik. I bästa fall. Ståupparen Johan Glans lyckades helt på egen hand förstöra två galor på raken, inte verkar det som om SVT eller SFI dragit några slutsatser av det. Nej, fram med lattjolajbanlådan igen.

Är det kanske en Oscarsgala man vill efterlikna? Det är ingen dålig förebild. Men vilka brukar leda den amerikanska motsvarigheten, galornas gala? Jo, landets ledande toppkraft på området. Det känns som om man pratat igenom valet under ett helt år – och man måste vara ruskigt kvalificerad. Landets allra bästa pennor kallas in för att skriva den utvaldes manus.

Man kan riktigt höra den svenska brainstormningen en kvart innan pressmeddelandet skall ut. ”Jomen vi tar honom, han är ju lite knasig och lite fräck i mun.”

Det är att be om stryk.

Nej, jag önskar inte att det skall gå åt helsicke för Petra Mede, men mest av allt önskar jag mig en Guldbaggegala som ger filmbranschen råg i ryggen och inte ett självplågande risbad.

Det behöver inte innebära ett humorbefriat program, men det är ju inte heller nödvändigt att dra ett skämt mellan varje andetag.