Jag tycker ni skall se om alla delar av Hannes Råstams dokumentärserie om den så kallade Sätermannen, Thomas Quick. De finns tillgängliga på SVT Play, och de är mycket skickligt gjorda.
Rent dramaturgiskt är de små mästerverk.
Det börjar med att Hannes Råstam säger sig gå in i detta mer eller mindre av en slump – och ”förutsättningslöst” – det slutar med att han nu (i den senaste delen, söndag 8 november, SVT 2, 20.00) står nära målet: En resningsansökan för Thomas Quick, eller Sture Bergwall, som han egentligen heter.
Quick har erkänt sexton mord, dömts för åtta. Han erkände alla under terapi, han har tagit tillbaka alla i tv.
I dag är det inte längre det förutsättningslösa som styr Hannes Råstams journalistiska undersökning, han driver sitt fall mer som ett ärende, och det i nära samarbete (!?) med Thomas Quicks försvarare, advokat Thomas Olsson – Råstam & Olsson har jobbat nära varandra tidigare.
Finns det anledning att kritisera ett sådant samarbete? Kanske. Är det viktigt att påpeka? Det tycker jag.
Hur kommer det sig förresten att det plötsligt kommer en del 3 om Thomas Quick, just nu? En tredje del som egentligen mest sammanfattar del 1 & del 2. Det var snart exakt ett år sedan Hannes Råstam kom med första och andra delen.
Är det så att ett beslut om resningsansökan är nära förestående? Ja, så är det faktiskt, det lär kunna komma under de två sista veckorna i november. Thomas Quicks försvarare har fått ut sitt budskap vid exakt rätt tidpunkt. Igen.
Hannes Råstam är en journalist man inte vill vara utan för allt smör i Småland, men ibland ser den där mästerliga dramaturgin ut att kunna slå över i manipulation. Hannes Råstams energi, hans envishet, hans patos, hans kunskaper om var man skall gräva är djupt erkända. Med all rätt.
Men han tillhör också grävargenerationen Grabbar, det är mycket bild på Hannes; Hannes gräver, Hannes pratar i telefon, Hannes åker bil, Hannes har skinnjacka, Hannes är bekymrad, Hannes letar papper. Det är ett journalistiskt machoideal som funnits åtminstone sedan 1970-talet – tv förstärker det ytterligare med sina dramatiska effekter, journalisten i centrum, oförvägen, ensam, mot orättvisorna.
Jag ser om det första avsnittet. Hannes Råstam berättar om den där förutsättningslösheten jag nämnde inledningsvis. Innan klockan har tickat i väg mot fyra minuter har Hannes Råstam utelämnat några ”irrelevanta” fakta. ”Det börjar 1990”, säger Råstam, med ett bankrån. Quick blir dömd till sluten psykiatrisk vård. Hannes Råstam tycker i det här läget inte att det är relevant att berätta om Quicks bakgrund, överfall på småpojkar på Falu lasarett, där Quick jobbade som vårdare, och ett mycket brutalt knivöverfall som Quick begår några år senare.
Irrelevant för tittarna – eller dramaturgin?
Hannes Råstam berättar att han träffar Thomas Quick två gånger på sommaren och en gång i september. Efter mötet i september återkommer Quick dagen efter och vill berätta ”allt”. Vad sade Thomas Quick till Hannes Råstam under de tre första mötena? När Hannes Råstam lägger fram sina dubier om ett av mordfallen, vid det tredje mötet, nappar Quick på det alternativet. Ungefär på samma sätt som han under sina terapisessioner nappat på att säga vad han tror att terapeuterna vill att han skall säga.
Och nu river Hannes Råstam upp hela nystanet. Det är djävulskt skickligt gjort! Och man kan bara tro honom, hela tiden, särskilt när åklagare, polis, förhörsledare, läkare, terapeuter, domstolar och advokater, exakt alla, ser ut att vara a) mindre begåvade b) konspiratoriskt lagda av naturen c) döljer avgörande fakta.
Alla luras – utom Quick. Det är något lurt i allt detta. Hoppas Hannes Råstam får ordning på det.