SVT har samlat ihop sina aktuella skojerier på nätet och lagt dem i något som kallas SVT Humor, med underrubriken ”Godkänd av staten”. Det senare är lite fyndigt. Men är det roligt?
Sådär.
Greppet är stabilt, innehållet rätt svajigt.
”Grotesco” (SVT 1, måndagar 22.00) är gruppen som skall stå för det breda roliga för tillfället, ett slags nutidshumorns rikslikare (de kunde också fått heta till exempel Kvarteret Skatan) och de gör exakt det man kan förvänta sig. Små korta sketcher, några begåvade sångnummer à la Galenskaparna, nummer som kliver in och ut i varandra. Det drivs med lite tv-program och aktuella samtida idiotier. Man är däremot inte på långa vägar när lika farlig som man vill se ut.
De skojar under vinjetten ”Svenne-året 2010” med typiska braksvennar, och det säger rätt mycket om var gruppen Grotesco själva placerar in sig. De vill gärna syna den lägre medelklassen och de riktiga råtöntarna, på resa i utlandet till exempel, i fula kläder, med löjliga dialekter och taskigt engelskt uttal.
Jag undrar om de, som grupp, ibland sitter ner och försöker analysera varför de hamnar där de gör – varför så otroligt många svenska humorgrupper hamnar på samma ställe: i drift med outsiders, töntar, som sagt, människor utan språk. Det är många gånger tveklöst roligt, men visst skulle man vilja se något slags klassanalys när det kommer till aktuell svensk humor. Det är självklart ingen slump hur man svingar – och vilka grupper man väljer att svinga sig med. Svensk medelklasshumor regeras av svenska medelklasskomiker.
På SVT humor kan man också hitta ”Evelyns videoblogg”, en trasig ensam sökande ung tjej (ännu en) som gör fåfänga försök att fungera socialt. Hennes exkursioner i verkligheten går inget vidare. Mycket sorg i detta.
Evelyn (som jag förgäves försökt få ett efternamn på) är enormt skicklig i sin roll, men jag har extremt svårt för den här humorn som lägger sig perfekt kloss i kloss till verkligheten. Kvar blir bara en sotsvart skugga, och i det här fallet en stackars liten flicka som jag inte förstår hur jag skall kunna ha roligt till. Eller med. Det är inget liv i det över huvud taget, bara dökött som vi tittar på medan det långsamt ruttnar. Jag blir helt modlös.
Det var länge sedan man såg något riktigt politiskt provocerande från en svensk komiker, något som riktigt utmanade god smak. ”Ingen bor i skogen” är en grupp som vågar gå ett steg längre (varför finns inte de med på SVT Humor?), nästan ett helt varv, men de tenderar också att med den manövern hamna så otroligt nära verkligheten att man knappt kan skönja gränsen.
Alla tycks helt enkelt vilja vara på den där gränsen, där publiken skall hållas i osäkerhet så länge det bara går. En sorts defensiv komik som håller oss i schack. I vilket syfte då?