För några veckor sedan skrev en inte helt okänd svensk medieanalytiker (han har minst 5.000 läsare i veckan) att han inte för sitt liv förstod varför man skrev tv-kritik: Att man skrev något i dag, om något som hade hänt i går.
Han är ingen dumbom, han heter Olle Lidbom, han har en åsikt om alla som har en åsikt. Som jag, ungefär. Det är så vi försörjer oss. Olle Lidbom kommenterar media, det är hans grej.
Jag vet inte var han kommer ifrån. En bloggare som har blivit en kulturskribent, bra, påläst, hygglig. En bloggare som älskar att vara kulturskribent. Det är liksom en flock.
Han läser utländska tidningar som ni aldrig hört talas om, och så berättar han vad som är nytt i dessa tidningar.
Jag är tv-kritiker, jag försörjer mig delvis på det uppdraget, han har givetvis helt rätt – om han hade varit född på 80-talet.
Ett halvt rätt i alla fall.
Varför skulle man inte kunna kommentera och analysera det som redan har hänt, oavsett när det har hänt, och hur det har hänt, och var det har hänt – och nu, när det dessutom har hänt, kan man ju se det hur många gånger som helst!
Det finns inget stopp på hur mycket man kan se i tv, och när man kan se det.
I dag är tv-kritik mer relevant än nästan all annan kritik: Det är bara att titta, när som helst, en halvtimme, i bussen, på väg hem i bilen, hemma vid middagsbordet. Play, för helvete.
Ingen behöver längre ursäkta sig: ”Sorry, jag var på middag i går, missade ’Uppdrag granskning’.”
872 människor var på Dramaten i går, på premiär, ingen skulle ifrågasätta en teaterkritiker i salongen. Sex helsidor i Sveriges sex största tidningar.
2,3 miljoner såg på ”Let’s come” i går – varför skulle man kommentera någonting som alla redan har sett??!
Jag missade Janne Josefssons ”Debatt” i tisdags, om de röda khmererna, om Pol Pot, om USA:s brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det låg ute på SVT Play, jag såg det två gånger. Snabbspolade en tredje gång.
Det var det bästa ”Debatt” jag sett på flera år. Det var i alla fall Janne Josefssons bästa debatt. Han var på hemmaplan, pratade vänster, media, politik – det är hans elementa. Han var stram, faktiskt, och det blev en väldigt infekterad diskussion. Jan Josefsson är före detta extrem svensk vänster, han fattade exakt vad den här debatten handlade om, han ledde den med bravur.
Han försökte visserligen inledningsvis, som Stefan Lindgren förgäves försökte säga, dribbla bort delar av diskussionen, men han lät nästan alla prata till punkt, han var skitintresserad hela tiden, han lyssnade, han visste mycket om ämnet som inte vi visste – Janne Josefsson var lysande. Ingen lätt uppgift, men den var viktig, och han tog den på fullaste allvar.
Mycket bra, Stefan Lindgren framställdes som en Robert Faurisson, en förnekare, en brottsling. Kan vi inte bara lyssna på vad han säger, och så argumentera utifrån det? Fan vad trist att förneka honom också.