När jag var liten brukade jag ibland stoppa ner tandborsten långt bak i gommen. Jag visste att det skulle ge mig en obehaglig kräkreflex, men man kunde ibland bara inte låta bli.
Det är ungefär som med Melodifestivalen. Fast fanken vet om jag snart inte fontänspyr om jag så mycket som ser själva ordet i tryck. Finns det inget stopp över huvud taget?
Nu är det äntligen över, och nu skrivs det spaltkilometer om finalen – som går om två månader. Två! Månader!!
I går spekulerades det vilt om Sveriges startnummer, vi går ut som femma. Herregud. Christer Björkman hade helst sett ett lite senare nummer. Och man förstår honom.
Åtta hade kanske varit perfekt, eller nia. Många menar att elva hade varit ännu bättre. De som säger 16–17 är helt ute och åker spark. Kan man inte förresten lämna in protest någonstans? Har inte FN något att säga till om? Världen är ingen rättvis plats längre. Jag skulle faktiskt på fullt allvar kunna tänka mig Christer Björkman som nästa svenska utrikesminister. Han har jättebraiga kontakter och nu har det ju också blivit storpolitik av det här. Han är rak och inte rädd för att sjunga ut.
Ingen har väl missat att en projektledare på Sveriges Television tyckte synd om ryssarna efter Melodifestivalens parodi, han skickade upp en blomsterkvast till ryska ambassaden.
Var inte det lite omtänksamt gjort? Jag menar av projektledaren, som en inkännande medmänniska (nej, jag är inte ironisk nu). Det är väl det enda i den här affären som trots allt verkar ligga på en rimlig nivå. Har man sårat någon offentligt, och är en ångerfull typ, så är man så artig nog att be om ursäkt dagen efter. Inte min stil, men ändå.
Genomkorkat också, givetvis, eftersom det ju under inga omständigheter får se ut som om SVT:s integritet har hotats. Herregud (II)! Det finns minst 650 fall per år när det verkligen skulle vara på sin plats att diskutera SVT:s integritet – självklart blir den här blomsterbuketten det enda tillfället i år. Ryssland också, det är ju världens lättaste land att bråka med. Arga för ingenting.
Om den ryske ambassadören vänt sig direkt till mig och uttalat sig om vad som passar sig att skämta om hade jag faktiskt på stört budat över en pruttkudde till honom. Utan kommentar. Därefter hade jag låtit saken bero. Men nej, nu rasar också politiker och ledarskribenter, och det innan de ens förstått att projektledaren handlat personligt och gått på instinkt. Hela Swedens politiska trovärdighet står plötsligt på spel. Utrikesminister Carl Bildt har ju knappt uttalat sig om politik på flera år, bortsett från när Ryssland är inblandat, men hittills har man inte hört ett ord från honom i den här affären. Jag tror skandalöst nog inte att han tittar på tv, han bloggar i stället så att det glöder. Det skall förresten vara fint väder i Bryssel nu igen.
Eva Hamilton, tips från en gräsrot. Efter det att du har varit med och informerat det extrainlallade regeringssammanträdet i helgen, och satt in alla ansvariga i den här Melodifestivals-affären, så tycker jag att det kan vara påkallat med en kollektiv present. En blombukett hem till varje svenskt hem som hade teven på i lördags, som ursäkt för den där rakt igenom urkassa Rysslandsparodin. Och med ett löfte à la Jutterström:
”Jag lovar att vi i år skall varsla 300 av de 302 svenska komiker som vi har haft på inlån från Ams-utbildningen ’Stån upp’. Det har fyllt bra i rutan, medges, men jag förstår också att det här humorlaboratoriet har åsamkat svåra skador på det svenska folket.”
Jag är, som ni märker, helt dränerad på humor. Ingenting är roligt längre. Kan ni få till ett skratt där hemma i tevesoffan, ett spontant alltså? ”Tita, jak är rysst och prattar kånstikt och har myssa på mek. Skåjikt.”