Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Johan Croneman: Ingen betalar för journalistik som tar mer än en eller två dagar att producera

Tv fylls av sport, film och kändisar som sjunger, äter och rapar. En promille av budgeten läggs på program som ­granskar makten och näringslivet.

Erik Sandbergs dokumentärfilm "Lönesänkarna" sommarrepriserades och fick fart på semesterzombien. Man blev lite lagom förbannad, igen. Sverige har fått till de största löneskillnaderna i Europa under de senaste 30 åren, och ingen har ens märkt något.

Det är väl kanske den där kollektiva mörkläggningen man blir mest knäckt över. Hur blåst kan man bli?

Vilket eget ansvar har vi?

Tv ägnar i stort sett mer än halva sin vakna tid åt Melodicharaden, kungahuset och programledare som intervjuar andra programledare. Lägg till sport, film och kändisar som sjunger, äter, rapar och reser – någon promille av ­budgeten blir över till att granska makt och näringsliv. Många av mina frilanskolleger som lagt ett yrkesliv på att gräva och ­undersöka har det senaste decenniet, en efter en, kastat in handduken. Det går inte att leva på. De har tvingats ge upp, lagt av, bytt jobb.

Ingen betalar för journalistik som tar mer än en dag eller två att producera.

Och det är grymt förrädiskt, ty när det skramlar till och någon drar ner brallorna på makten, och ett svenskt reportage får pris på dokumentärfilmfestivalen i Ulan Bator, ja då står mediecheferna där och viftar med "sina" framgångar och "sina" medarbetare och "kolla här, och titta hitåt och vad säger ni nu då"?!

De tar det till intäkt för att deras "mix" är perfekt, med gott samvete kan de fortsätta på den inslagna vägen.

Filmen "Lönesänkarna" väckte visserligen debatt redan i februari, man hade kanske förväntat sig ett ilsket folkligt uppvaknande – men nej, det var mest Svenskt Näringsliv som väsnades. De hävdade att programmet var vinklat, och det var det givetvis. För en gångs skull. Och varför skulle det inte (få) vara det?

Svenskt Näringsliv behöver i stort sett bara harkla sig i valfri fråga för att bli förstatjing i varenda nyhetssändning.

Vi har numera en högervridning i medierna som är närmast absolut; skulle de aktuella förhållandena någon enda gång ifrågasättas så triggar det i gång 300 högerkrönikörer i tweed som per omgående börjar mala om vänstervridningen ­ på 70-talet. Det är bara fyrtio år sedan, och det var dessutom en myt redan då.

Högervridningen i svenska medier är absurd, och accepterad, och noll ifrågasatt.

En av måndagens nyheter var den om det missriktade, misslyckade landsbygdsstödet de senaste sex sju åren. 36 miljarder (!!!) har i stort sett hamnat på fel ställe, och enligt utredarna skapat ingen effekt alls.

Trettiosex miljarder – i sjön! Och ingen har liksom märkt något.

Kvällstidningarna har den senaste veckan hårdgranskat prinsens och hans Sofias semester. De hade reportrar på plats som intervjuade hovmästaren på den restaurang där de hade ätit middag. Den hade varit jättegod, tydligen.

Hur ser den journalist ut som i dag törs gå in till sin chef och dra storyn om de 36 miljarderna och be om att få ägna sig åt den här affären i två tre månader? Det är kanske den tid det tar. Tjenare.

Vattenfalls, och regeringens, idiotaffär som kostat skattebetalarna ytterligare 40 miljarder? Hur stora journalistiska resurser får det i dag? Är det avslutat? Ger det inte tillräckligt många klick längre?

Pessimistisk, uppgiven? Det är snart bara förnamnet.