...fanns på plats. Det var inte helt oväntat – mest lite sorgligt.
Docent Göran Hägg angav högtidligt tonen i sitt första ”Debatt”-inlägg (SVT 2, 20.30 i tisdags). Han läste upp ett stycke ur en nyligen publicerad kulturartikel, det var ett riktigt snömos tyckte han. Alla fick sig ett gott skratt. Det paradoxala med Göran Hägg är annars att han är urtypen för en svensk akademiker, pratar som en, klär sig som en, undervisar (alltid) som en – men uppfattar sig själv som en folklig man. Det är en gåta var han fått den vanföreställningen ifrån.
Dagens debattfråga var: Behövs kultursidorna över huvud taget, och framförallt, behövs Dagens Nyheters kultursidor? Ingen från Dagens Nyheters ledning, ingen ägare, ingen styrelseordförande fanns på plats. Det var inte helt oväntat – mest lite sorgligt. Med det vill de antagligen ha sagt att de står lite ovanför den här diskussionen, och att de har andra viktigare saker för sig.
Det senare må vara hänt, men någon enda gång måste man väl ut och möta kritiken? Inläggen på landets kultursidor, diskussionen i radio och tv, borde väl ändå visa att det finns ett visst allmänintresse i frågan – och hur många läsare har DN, 800 000 …?
Det är rätt många av dem som undrar och funderar.
Det kan ju också vara på det sättet som Stefan Jonsson sade, snart före detta kulturjournalist på Dagens Nyheter: Ledningen, ägarna, har ingen publicistisk idé, de tycker inte att kultur vare sig har publicistiskt eller kommersiellt intresse. De tror inte att folk längre bryr sig. Att kulturen har fler läsare än sport- och ekonomisidor må vara hänt – men det skall man definitivt ändra på nu. (Jag mejlade DN:s mångåriga medarbetare, författaren och debattören Nina Björk, i ett annat ärende; hon berättade att hon just skulle sätta sig på tåget upp till Stockholm för att skriva på sina uppsägningspapper.)
Dagens Nyheters ledning släpper några av Sveriges vassaste och klokaste pennor – jag antar att man gnuggar händerna på de konkurrerande kulturredaktionerna. Och frågorna hopar sig, givetvis.
Debatten blev lite ensidig, de flesta försvarade kultursidan som sådan, och DN:s i synnerhet. Aftonbladets Martin Aagård ville också gärna solidarisera sig, men menade också att DN-kulturen med åren kommit att odla sin egen förträfflighet om att vara störst, bäst och vackrast – och viktigast. Jag tycker han kunde ha gått fram ännu hårdare, visst finns det anledning att förändra arbetet och en hel del attityd på DN:s kultursida – det är en kulturinstitution, och alla kulturinstitutioner behöver då och då skakas om i sina grundvalar. Medielandskapet är omritat.
Fredrik Segerfeldt, ”liberal” debattör, (om jag var liberal skulle jag vara livrädd för att ens vara i samma rum som han) tyckte det var ännasom lika bra: På DN:s kultursida fanns det ändå bara bara kommunister. Som Lars Ekborg sade, ”Bunta ihop dom – och slå ihjäl dom”.
Många intellektuella och trogna kulturläsare tycker att det har blivit för många popsnören och för mycket populärkultur på sidorna, från motsatt håll kommer kritiken (i bland annat tisdagens ”Debatt”) om att DN:s sidor är för svåra och för elitistiska. DN har med andra ord ett samlat krav på sig att vara bägge ock – och kan det också – men man kan inte göra det på samma sidor, i samma text, samtidigt.
Vad jag själv tycker? Handen på hjärtat: En kulturartikel blir inte riktigt bra utan att man åtminstone två gånger använder ordet morganatisk.