Många har sett fram emot att få se Film i Väst lagt under lupp. En av svensk filmproduktions största, tyngsta aktörer. Så gott som varenda svensk filmproduktion är beroende av deras pengar, de läser manus, de gör sig en helhetsbild – deras besked om att satsa eller inte satsa på en produktion är inte sällan helt avgörande för en films vara eller inte vara.

Tomas Eskilsson, mycket skicklig vd för Film i Väst, har länge haft stort inflytande på vilka filmer som skall göras i Sverige. Ingen vill ta ifrån honom de betydelsefulla insatser han gör och har gjort för filmen, men det finns fällor i det system han har varit med om att bygga upp. Han sitter så gott som högst upp i näringskedjan – de senaste åren har missnöjet pyrt runt om i FilmSverige, många av oss som professionellt skriver om film har länge pratat om en viss typ av likriktning, i uttryck, i tematik. Ett tag kändes det som om varenda svensk film utspelades i en småstad (läs Trollhättan), med småstadsproblem och småstadskänsla.
Man anpassar sig. Möjligheten att bedöma alla sorters manus har också ifrågasatts av kritiker – har Film i Väst verkligen den kompetensen?

Det har också funnits en del märkliga interna rockader inom Film i Väst som uppmärksammats och kritiserats – men bara så snart man har stängt av bandspelaren. Många i filmbranschen vill inte bita den hand som föder dem. Det blir tyst fort. Rädsla är ingen bra utgångspunkt för kreativ filmproduktion.

När ”Uppdrag granskning kultur” annonserade att man skulle gräva i väst blev man mer än intresserad. I tisdags sände man resultatet i SVT 2 (20.00). Jag skulle nog inte ens vilja påstå att det bidde en tumme, det bidde absolut ingenting. Reportern Christian Catomeris tog tag i den mest populistiska vinkeln: Här pumpas in skattemiljoner , vad får skattebetalarna tillbaka? Hur mycket tjänar(!?) skattebetalarna på detta – jippo?
Hur många gånger upprepade Catomeris sitt mant­ra om de hundratals miljoner som pumpats in i Film i Väst? Tjugo, trettio? Billig retorik, och helt improduktiv.

Det var ”Uppdrag granskning ekonomi”, utan kultur. Som stöd för sin tes lutade sig Christian Catomeris mot ett fem–sex år gammalt case, Anders Erikssons film ”En medborgares död”, och ut av det kom absolut noll. Anders Eriksson hade känslan av att inte alla pengar hade använts i Trollhättan. Nähä.

En om inte haveristisk, så åtminstone populistisk politiker hittade också Catomeris i Uddevallapartiet. Inte ett ord om kultur, om film – jo, det gamla vanliga: Man ställde kultur mot dagis. Och vem vinner den matchen?

Flera av ”Uppdrag granskning kulturs” program har inte levt upp till ”Uppdrag granskning”-redaktionens lägstanivå. Det är fel personer på fel plats som ställer fel frågor.