Först var det ”Stjärnorna på slottet”, sedan recyclade man lite radio – och det blev ”Sommarpratarna” (det var nästan värst). Nu är det dags igen, med skådisarna i köket, ”Teatersupén” (SVT 1, tisdagar, kl 21).
Kändisar pratar med varandra. Om varandra. Vi sitter som spån och glor med öppen mun. ”Nähä”?! ”Kantänka det”!? ”Stackars liten, stod på örat som parvel och haft detta ljud inne i sig sedan dess”?
Det är jobbigt med teater. Man blir så känd och kan inte åka t-bana. Folk kommer fram och säger ”Hej, vad du är bra”. Det är superjobbigt. Jobbigt att skriva varje dag också, flera timmar i sträck. Det är inte så lätt som ni tror. Det är jobbigt att ha haft en pappa som var kändis. Det är jobbigt att inte haft en pappa som var intresserad av teater, det var jobbigt att inte ha en pappa över huvud taget, som var ointresserad av teater! Det är jobbigt att spela långt också, Gud vad jobbigt det är att få kritik: ”Nej, inte konstruktiv kritik, men okonstruktiv!”
Det är, uppriktigt talat, ett jäkla gnällande.
Och den redaktionella fantasin flödar. ”Hallå, lite silence i öknen tack, jag har an idea. Kändisar, och då menar jag ’kändisar’, listen everybody: Har tvättid ihop!!!”
Det är tur att de stackarna slipper kliva upp klockan fem på morgonen, korsa hela stan och börja städa en sjukhuskorridor på Huddinge sjukhus för 17.000 spänn i månaden. Eller tömma bäcken på ett äldreboende i Nacka för 17.700.
Här är såpan jag vill se: Kändisar jobbar. Kändisar packar bröd i två månader. Kändisar jobbar skift. Kändisar plockar disk. Kändisar städar trappor, kändisar bär ut tidningen på morgonen.
Skulle kanske få stopp på det närmast ohejdbara gnällandet.
De är utsatta för Den Stora Orättvisan. Jäjä.
Pontus Hjorthéns söndagsdokumentär ”Hemligheten” (SVT 2) handlade också om en kändis, om hans pappa, skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Och en djupt förborgad hemlighet.
Carl-Ivar Nilsson gjorde starkt intryck, inte bara på mig, utan på stora delar av svenska folket. I alla fall i de två första omgångarna av 70-talsserien ”Hem till byn”, sedan fladdrade också hans karaktär i väg mot såpahållet.
Det är som tur är bara en viss sorts kändisar som dansar i tv, är på slott och beklagar sig, sitter i kök och kråmar sig. Jag har väldigt svårt att tro att Carl-Ivar Nilsson hade lagat lasagne med Tina.
De riktiga konstnärerna sliter med sina uppgifter, brottas med sina tvivel, slåss mot en värld som går på tvärs med deras ideal. Ifrågasätter sina roller, sina privilegier, ser sig som en del av världen. Inte enbart som en del av en vip-inbjudan.
Pontus Hjorthéns film hade alltså titeln ”Hemligheten”, kunde kanske också fått heta ”Lögnen”, eller ”Livslögnen”. Det beror ju lite på från vilket håll man kommer – och vart man är på väg. Det var i alla fall en väldigt varsam och fin skildring, vågar man säga ömsint?
Jag fick absolut känslan av att den var gjord ”efter ilskan”, när den hade lagt sig – och Pontus Hjorthén återigen verkligen fick syn på pappa Carl-Ivar. Hemligheten gömde inte bara själva hemligheten, den dolde så enormt mycket mer.
Ännu en dokumentärfilm som räddade en av SVT:s TV 4-veckor.
Förresten kunde kanske kändisar ha sex med varandra, och sedan betygsätta sexet?! Det är också a great idea. Nothing är omöjligt.