Nanny-tv blev riktigt stort för några år sedan. Man vände ut och in på problemfamiljer, familjer som ofta helt tappat kontrollen över sina barn. Familjesåpa, reality-tv, dokumentärliv.
Det måste vara sant.
Barn som fick våldsamma utbrott, levde ut sina aggressioner – helt dysfunktionella familjer, inte sällan med riktigt störda föräldrar. Inte en relation i rätt riktning. Tv var på plats.
In från höger kom nu en supernanny och löste hela problematiken. Inte i ett trollslag, men med fast hand, på 30 minuter. Fasta regler, tydliga budskap och gränser. Det lät bra, såg bra ut. Ni minns kanske att det till och med blev till valfläsk i den svenska valrörelsen 2006? Kristdemokraterna föreslog att man lokalt skulle inrätta kommunala supernannys. My God, do you hear me?
Göran Hägglund och hans kristna demokrater (som om man ville poängtera att kristna också kan vara demokrater) ville visa att man hängde med i svängen, såg på tv, visslade, kastade varpa och allting.
Göran Hägglund, pastor Jansson i det tjugoförsta århundradet, kommer med all sannolikhet att försöka med samma reptrick i kommande valrörelse. Har ni sett hur lugn han försöker se ut i debatter och intervjuer – min teori är att han faktiskt är lugn. Han har helt förträngt att han är på väg ut ur riksdagen, Reinfeldt och Borg har pumpat upp honom med självförtroende – Göran Hägglund tror att det är han som styr landet. Med 4 procent av väljarna i ryggen.
Det är – grandiost.
Kanske kan han få ett eget program i Kanal 5 efter valet: ”Familjen – en angelägenhet för hela familjen.”
Nåja, det var en parentes. Det var Louise Hallin jag ville prata om, hennes och Linda Nybergs nya program, ”Ett fall för Louise” (SVT 1, torsdagar, kl 21.35)
(Kan inte Louise förresten göra ett hembesök hos familjen Hägglund?)
Sveriges Television vill självklart göra ett ”seriösare” Nannyprogram (eftersom de lockar mycket tittare), få till ett seriösare samtal, med ungefär samma dramaturgi, samma typ av problem (om än något tydligare) och samma typ av – uppläxning.
Jag har sett de inledande programmen, Louise Hallin är en glasklar, tydlig, smart, skarp analytiker, en terapeut man gärna själv skulle besöka – hon skär med varm kniv i det kalla smöret. Man ger sig på nåd och onåd.
Och så är hon skoningslös på det bästa sättet: barnen kommer alltid först. Hon kan verkligen titta på Dig, efter att Du ansträngt Dig med Dina tusen försvar, och säga: ”Vem är det som är vuxen här, Du eller Din dotter?”
Hon är rätt fantastisk.
Ändå skaver det lite, rätt mycket ibland.
Det första programmet skavde mest, och det var givetvis en olycklig debut. Det andra programmet skavde lite mindre. Ju större barn, desto mindre skav.
I gårdagens program, det första, berättade nioåriga Carl-Fredrik om sina konflikter med sin pappa. Det var mer än rörande, man får vara grinig, benhård eller känslokall för att inte ta intryck. Min fru grät redan till förtexterna.
Jag tyckte mycket synd om Carl-Fredrik.
Linda Nyberg poängterade hur modiga och öppenhjärtiga både barn och föräldrar var (och hon hade helt rätt i detta), ändå blev Carl-Fredrik offret.
Antog ni på SVT att det skulle räcka med att fråga Carl-Fredrik? Eller att Louise Hallin skulle säga sitt? Ingen av er kan/kunde/borde kunna vara helt säker. Hur skall ni kunna vara det?
Carl-Fredrik är i skolan i dag, fredag. Är ni där?
Jag tror inte att man kan fråga nioåringar om de vill vara med i tv, man kan fråga femtonåringar (och äldre). Först då kan man ta eget ansvar.
SVT tog inte ansvar, Carl-Fredrik blev helt ensam. Och det var extremt, och då menar jag extremt ensam och utlämnad.
Ta en runda till på redaktionen, jag tror ni kan hitta ett svar och en metod. Louise Hallin är värd det.