Om ni minns klassikern ”Hets” och latinlektorn med de gammeldags nyporna.
Man kan nog med viss rätt säga ett landets ledande skolpedagoger ”rasar” mot regeringens skolpolitik, eller avsaknad av en sådan. ”Nanny”-idealet har slagit igenom även inom alliansen, skolminister Jan Björklund har länge pratat om mer disciplin, mindre flum, flera skall ha betyg, mera prov. Det låter som den gamla fina skolan, på den gamla goda tiden, katederundervisning, pekpinnar, krita och kvarsittningar. Jan Björklund börjar mer och mer likna en politikens Caligula, om ni minns klassikern ”Hets” och latinlektorn med de gammeldags nyporna.
I onsdags skulle han samtala med pedagogikprofessor Mats Ekholm i SVT:s ”Gomorronsoffa”. Mats Ekholm har nyligen överlämnat ett rätt skarpt formulerat upprop till skolminister Jan Björklund, 8.000 pedagoger, lärare, rektorer, professorer och docenter protesterar mot regeringens nygamla skolpolitik, de lutar sig mot decenniers skolstudier som alla visar samma sak: enbart krav och kadaverdiciplin leder ingen vart i skolan.
Det var länge sedan man såg en så totalt ointresserad och arrogant politiker i tv. Jan Björklund hånade öppet kritikerna, felciterade medvetet uppropet, tillskrev professor Ekholm åsikter som han inte hade uttryckt (jag har själv läst uppropet, Jan Björklund blåljög ogenerat för tittarna).
Mats Ekholm och hans kolleger oroas av ett samhällsklimat och ett samtalsklimat om barn som blivit allt strängare och onyanserat; mera straff i skolorna, en ny form av skamvrå. Jan Björklund ville inte ha ett samtal, han ville bara ha ut sitt enkla populistiska budskap till oroliga föräldrar: barn skall ha en fast hand, nu skall det bli ordning på torpet. Han vet att det går hem, skit i pedagogiken.
Och vad värre var: Han verkade helt enkelt inte förstå vad ett intellektuellt samtal som detta skulle kunna ha för nytta. Han förstod över huvud taget inte problemställningen.
Jag tror att Jan Björklunds överlägsna politikerstil har ganska kort bästföredatum i tevemediet. Snart har han kört över en motståndare för mycket – och det kan bli hans fall. Lyssna är inte hans bästa gren.
Veckans tv-chock var annars Amy Bergs amerikanska dokumentärfilm ”Fräls oss ifrån ondo” (SVT 1, 22.00, i måndags), ett skrämmande och upprörande dokument om den pedofilskandal som skakat katolska kyrkan i snart två decennier. Ja, skakat förresten. Katolska kyrkan har väl mest skakat av sig obehaget, stuvat undan det, flyttat runt lite folk – och låtsats som om det regnat.
Amy Berg låter offren komma till tals, och de är många, våldtagna av församlingens präst, under åratal – sexövergrepp mot små barn, pojkar, flickor, bäbisar! Amy Berg, poliser, advokater, åklagare leder ganska tydligt i bevis hur de här övergreppen länge varit kända för ledande representanter för den katolska kyrkan, att det är ett utbrett problem inom hela kyrkan, man pratar tiotusentals offer.
På Irland hittar Amy Berg den dömde prästen och pedofilen Oliver O’Grady, hur många han systematiskt våldfört sig på under decennier är svårt att uppskatta. Oliver O’Grady dömdes för två av brotten, fick 14 års fängelse, satt av hälften, innan så kyrkan tystade honom med en plats på Irland och en trevlig pension. Helt öppet berättar han nu om sina brott, om sina känslor och om livet han lever.
I USA sitter hans offer, skadade för livet, sönderslagna familjer, lamslagna av sorg och skam och skuld. Det är en film som både har bilden och texten med sig, tar tid på sig, utnyttjar tystnaden maximalt, inte skräpar ner med musik i onödan. Det är plågsamma 100 minuter, men det är helt omöjligt att böja undan blicken. Om man inte är ledande katolik vill säga.