Efter Jarl Alfredius död kunde man gå in på dn.se och skriva ner sitt eget minne av det enormt populära tv-ankaret – det är en väldigt rörande läsning. Någon skriver att ”Jarl Alfredius var det enda namnet jag kände igen på tv”, någon berättar om ett möte, kamrater från förr berättar något annat litet minne.
Aftonbladet och Expressen hade löpsedlar med enorma bilder på Jarl Alfredius. Och budskapet om att han var borta. Vilket genomslag. Aktuellts och Rapports excesser var kanske något överdimensionerade – men ändå.
Jag var i skidbacken just den dagen, såg nyheten på text-tv på eftermiddagen. När mina tre kamrater kom hem till stugan frågade jag om de ville höra den bra eller den dåliga nyheten först. De valde den dåliga: Jarl Alfredius är död.
Vi satt tysta en bra stund – ingen frågade efter den goda nyheten.
Eftersom jag alltid skall vara värst måste jag ändå faktiskt säga att jag bäst minns honom från Dagens Eko. Hans röst var alltid med honom, aldrig påträngande, alltid genomträngande. Klar, korrekt, koncis. Och det under en period då jag själv gärna ville vara journalist av just den sorten – journalisterna på Dagens Eko har alltid varit Dom journalisterna. Jobbade man där så var man i Elitserien. Så är det väl fortfarande.
Det var nästan lite knäckande när han tog steget till tv, vad skulle han där och göra? En bra journalist blir ju inte bättre av att synas i bild. Varför skall så många begåvade smarta radioreportrar till tv? Aldrig riktigt utrett.
Det visade sig i alla fall snart att Jarl Alfredius skulle dit och lyssna – han lyssnade nämligen genom hela sin karriär extremt noga på vad folk sade. Man vill gärna tro att det är någon slags journalistisk elementa, men nejnej. Det är väldigt få reportrar på tv som kan, orkar, vill lyssna. Och det är givetvis väldigt avslöjande i just tv, reportrar som otåligt står och stampar för att få in sin nästa bästa fråga, oberoende av det svar som just levereras.
Ett ihärdigt lyssnande leder fram till de bästa följdfrågorna, det vet de få utvalda. Jarl Alfredius var en av de allra bästa i vår tid på att lägga örat tätt intill, och sedan bita rätt skoningslöst om det behövdes. Glöm inte att han också kunde vara väldigt väldigt tuff och rak. Han kunde vara stenhård! Frid över hans minne.
Stenhård får man nog också kalla söndagsdokumentären ”Searching for the Wrong-Eyed Jesus” (Svt 1 22.00). Jag kan inte påminna mig när jag såg en snyggare film senast, fylld av intressanta och spännande karaktärer – så full av misär, skit, smuts och elände. Flor Collins foto var helt magiskt. Det var bilder som man nästan aldrig någonsin ser, vare sig på film eller tv. Målade, komponerade, konstruerade på ett helt eget originellt vis. Och fantastiskt klippt. Med magnifik musik.
Regissören Andrew Douglas punktmarkerade countrylegenden Jim White i något som absolut måste kallas en roadmovie (minns ni den tiden när alla filmer med en bil i rollistan kallades roadmovies?!). Jim White tog sig fram på den amerikanska söderns allra värsta/sämsta bakgårdar. Det var mycket bikers, trash, knark, kröka, religion, kultur, knegare, författare, poeter och musiker i en salig röra.
Hur kommer man någonsin på tanken att ge sig ut på en sådan tripp? Jag hade blivit skräckslagen och åkt hem redan efter första kvällen.
Det är repris på söndag, i SVT 1, klockan 10.30. En komplett okristelig tid för en sådan film, men vore jag ni skulle jag nog ändå pallra mig upp och ta en titt.
Säger man osminkat riskerar man med viss rätt att bli utsläpad på mediagården och skjuten på fläcken, men jag chansar: Osminkat är bäst.