Jag hade lite svårt att hämta mig från Rapports första direktsändning (kl 12) från Slottsbacken i tisdags. Anders Lindqvist, erfaren, respekterad inrikesreporter intervjuade frilansjournalisten och kungahusexperten Claes-Johan Larsson (under många år hallåa på SVT). Hela intervjun var Kalle Anka (med all respekt Kalle!), och man borde kanske bara ha gått därifrån med ett leende, och med en del sköna formuleringar i färskt minne (”tyska sånahära kungafamiljer”) men så rundar Anders Lindqvist av – och då fryser man nästan till is.

Först säger han att Kronprinsessan Victorias förlovning ”naturligtvis” (?) glädjer hela det svenska folket. Det retar mig, uppriktigt sagt, som fan. Men sedan något betydligt värre. Han säger nu att detta är ett ”ljus i det här mörkret som vi upplevt med finanskris och med bilindustrin som går på knäna och alla som blir utan jobb.”

Precis Anders. Det förvånar mig att ni på Rapport inte hade en direktlänk till de jublande Saab-anställda i Trollhättan eller i Linköping. Vilken enorm lättnad de måste ha känt. Först detta fruktansvärda med att bli av med jobbet, oro för de tre barnen, för huslånen och billånet och sommarstugan och hela jävla skiten: Allt försvann plötsligt, denna lilla futtiga fattiga oro för något så trivialt som ett jobb på löpande bandet på Saab. Vem orkar egentligen bry sig? Det viktigaste just nu är väl ändå att Victoria och Daniel äntligen får förlova sig, gifta sig och skaffa barn? Nu säger de förresten i tv att bröllopet kostar 20–30 miljoner. Dom pengarna hade ju ändå inte hjälpt Saab!

Jag antar att det strömmade in brev och telegram från friställda från hela Sverige. ”Tack Victoria, tack Daniel, nu kan jag sluta både med antidepressiva och sömnmedel. Allt löser sig, bara man tror på det riktigt hårt. Ni är mitt hopp. För Sverige, i tiden.”
 

Jag skulle vilja citera den mosebaskiske riksdagsmannen Usedom Wollin (på norrländska): ”Till framtidens land på gummimadrasser.” Nog hade man velat ta sig väldigt långt härifrån.

Claes-Johan Larsson fortsatte att förgylla samma eftermiddags direktsändningar från Slottet. Anders Lindqvist, apropå Daniel Westling: ”Kan han fortsätta att vara gymägare?” Claes-Johan Larsson, med emfas: ”Det är en mycket intressant fråga!”! Den fick sedan hänga kvar där i luften, som en klassisk cliffhanger. Skall ju ha något att prata om i morgon också.

Visst undrar man dessutom lite om det var Carl Philip och Madeleine som hade producerat dvd:n som lades ut på hovets hemsida denna minnesvärda dag. De är ju lite konstnärligt lagda bägge två sägs det. Någon skulle kanske ha hjälpt dem med den där helbilden, bordet och kungafamiljens alla ben. Det var rätt oroligt därunder.

De hade väntat på den här dagen i åtta år, haft tusen dagar till att förbereda sig på, ändå var drottning Silvia tvungen att läsa innantill och staka sig igenom 15 rader – hon pratade om ett hjärtligt och varmt mottagande. Hade min blivande svärmor välkomnat mig till familjen på det närmast arktiska viset hade jag nog packat väskan och åkt hem samma kväll. Gå in på Kungahusets egen hemsida, royalcourt.se, och se det igen. Och igen och igen och igen.

Om inte detta är humor så finns det ingen humor över huvud taget.

En enda sak berörde mig under hela den här dagen. Det var när Victoria sade: ”Jag vill tacka pappa och mamma.” En enda gång fördes hela denna pseudohändelse ner till något enda litet begripligt: Mamma, pappa. En ganska liten tjej också. Det rörde nästan till något, djupt där inne i mitt elaka, stålhårda republikanska hjärta.