Jag vet att jag flera gånger tidigare skrivit om skådespelaren Peter Anderssons röst. Man kan liksom aldrig få nog. När jag ser honom i nyinspelningarna av ”Kommissarie Winter” (SVT 1, måndagar, 21.00), som mordutredaren Bertil Ringmar, blir det som vanligt lika mycket lyssna.

Några av de bästa voice over jag någonsin hört är Laurence Oliviers till 70-talsserien ”En värld i krig”, och den kollektiva voice over man lade till Terrence Mallick-filmen ”Den tunna röda linjen”.

Peter Andersson har en röst av den kalibern. Och den blir bara mer och mer effektiv. Han går ner i sitt tonläge, men alltid utan att bli det minsta manierad. Han träffar en melankoli som ingen kan ta miste på.

Det gäller för övrigt hela hans uttryckssätt, jag tycker han blir allt skörare i sina tolkningar; i ”Kommissarie Winter” kan han fullständigt suga åt sig en hel scen bara genom att vrida på huvudet, och sänka hakan en smula. Han har enorm kraft i det där lilla, minimala spelet. Han har ju i åratal varit rollsatt som enbart råbiff, enkelspåriga gangstrar som mest skall fylla ut duken. Han är för bra för det. Det är ett komplett slöseri. Han kan också stå stilla och spela teater samtidigt. Hur många kan den konsten? Hela hans trovärdighet bygger på den där medvetna stiltjen. Det är snyggt.

Den danske regissören Trygve Alister Diesen har över huvud taget hållit tillbaka skådespelarna i de här nyaste Winter-spelen, men huvudskälet går nog att hitta i Lars Bill Lundholms sparsmakade text. I de tröttsamma Beck- och Wallander-dramatiseringarna skall ju allt förklaras i dialog, det skall redas ut för tittarna till förbannelse. Ingenting åt fantasin eller intellektet.

Magnus Krepper gör huvudrollen som Erik Winter, och det är befriande att man tonat ner vissa sidor av författaren Åke Edwardssons kommissarie Winter, finsmakare, bohem, filosof.

Tyvärr inte helt och hållet: Här finns några hemska scener när Erik Winter sitter på polishusets tak, lyssnar på balkanjazz och blickar ut över Göteborg i skymning.

Det är också lite för mycket av det idylliska familjelivet – jag kan förstå att det skall stå i kontrast till de många ensamma olyckliga kriminalarna i svensk film och litteratur, men då får man kanske ändå göra det till något annat än bara en fond av fru och barn. Jag har sagt det förut: Amanda Ooms (Winters hustru) blir bara bättre och bättre, spelar ingen roll om det är stort eller litet, hoppas hon får ordentligt med plats lite längre fram i serien.

Magnus Krepper fungerar annars perfekt med Peter Andersson, de har några riktigt bra scener tillsammans. Magnus Krepper blir också mer trovärdig ju mindre han gör, även om man skulle vilja slippa en hel del av den här manliga melankolin som ibland tenderar att kväva allt i sin omgivning.

Anders Bohmans fotografi förtjänar också uppmärksamhet, bilden, tonen, färgen och miljöerna korrensponderar med både storyn, skådisarna och regin.

Jens Hultén, som nyligen gjorde väldigt bra ifrån sig som den cancersjuke mordutredaren i ”Morden”, har fått en lite mer utåtagerande roll i Winter – jag vet inte om det är helt lyckat, även om också han gör väldigt bra ifrån sig.