”Collision” blir som ett
4 000-bitarspussel som man inte kan släppa.
Jag har, precis som ni, bara sett de två första avsnitten av den brittiska serien ”Collision” (SVT 2) – fastnaglad är en underdrift, på helspänn är mer rättvisande. Jag hade länge efteråt svårt att få ner axlarna i normalläge.
En kriminalkommissarie återvänder till sitt arbete efter lång tids bortavaro, skälet härför (bortvaron alltså) lyser inte direkt i eldskrift, vi får själva lägga ihop pusslet allteftersom – med sex sju parallellhistorier, perspektivförskjutningar, återblickar etc blir det ett 4 000-bitarspussel som man inte kan släppa. Man blir som ett barn: Bara en bit till…?!Sanning att säga vet jag inte heller om det är så värst mycket som egentligen händer, allt har ju redan hänt. D I John Tollins första fall efter tjänstledigheten (eller sjukskrivningen, eller semestern, eller avstängningen) blir en – trafikutredning. En allvarlig seriekrock på en motorväg. Flera döda, många skadade, några allvarligt, andra lindrigt. Jag nämnde pussel, det är nog inte komplett relevant, kanske mer ett manus byggt som en lek med Kaplastavar, lite snett och vint och skevt, hela tiden på väg att braka samman, det läggs till och dras ifrån.
Anthony Horowitz har tillsammans med kollegan Michael A Walker knåpat ihop ett väldigt listigt manus, Marc Evans, som är en habil regissör, har tagit tillvara manusets alla möjligheter till komplikationer och förvillelser, han rätar inte ut allt för mycket i onödan (tack) – frågan är ändå om inte Christopher Ross foto är seriens allra bästa, och viktigaste, bidrag (bland många bra, rollsättningen och klippningen är av samma höga klass).
Här finns några enastående bilder, bland annat från en rekonstruktion på olycksplatsen i avsnitt två, där Ross kamera både panorerar, zoomar ut och kryper nära inpå, det är de två första avsnittens mest skakande scener, och mycket rörande.
Här är skotten Douglas Henshall som John Tolins inget annat än fenomenal i sitt sätt att spela inifrån och ut, allt hans karaktär gömmer på insidan, (nästan) all hans ångest och förtvivlan stiger upp och tränger ut.
Det är ett styvt arbete som skådespelare att bära på en karaktärs inre på det viset, det skall både samsas med hans egen inre verklighet, och egna erfarenheter, och sedan presenteras som en illusion för oss betraktare. Mycket svårt att hålla ordning på dikt och verklighet i det ögonblick när Marc Evans ropar ”action” och rätt kanal på karaktären skall ställas in och ställas om på en halv nanosekund.
Här finns en uppsjö av bra skådespelare, Claire Rushbrook och Philip Davies (som två inblandade i olyckan) är gamla fina bekanta (de var till exempel bägge två med i Mike Leigh-klassikern ”Hemligheter och lögner”). Philip Davies är definitivt en av mina favoritskådespelare, han behärskar hela registret. Jag skall inte påstå att jag minns honom från en annan tidig 70-talsklassiker, Pasolinis ”Canterbury tales” (såg den på filmstudion Harlequin i Norrköping som tonåring), men bara det att han filmdebuterade i en Pasolinifilm! Många av er minns honom säkert bättre från senare tid och en film som till exempel ”Vera Drake”.
Kate Ashfield som olycksfallsutredaren Ann och Lucy Griffiths som den olyckligt drömmande unga servetrisen Jane är perfekt i fas med sina karaktärer, vågar hänga kvar länge i ett slags skörhet som sedan stannar kvar ännu längre i oss som tittar.
Man kommer på att man mest funderar över deras behärskning. Hur är den balansgången möjlig att – behärska? På det viset. Jag faller närmast i trans av beundran.